Sini Saarela, hjälte eller ...?
Det är ingen tvekan att Sini Saarela har begått ett brott.
Medierna har rapporterat stort om Sini Saarela och Greenpeaces attack mot ett ryskt oljeborrtorn. Det är ingen tvekan att syftet med Greenpeaces kampanj är bra och att Ryssland reagerade med oproportionellt hårda tag. Men hela frågan har behandlats mycket känslomässigt och mindre analytiskt.
Det är ingen tvekan att Sini Saarela har begått ett brott. Att klättra utan ägarens tillstånd till ett privat arbetsområde är ett brott. Också i Finland har människor som har trängt sig till atomkraftsverksområdet eller på musikhusets tak fått böter. Varje land har suverän rätt att fatta beslut om sina brottslagar. Nu blev det oklart vilken rubricering brottet skulle ha fått i Ryssland.
Den internationella sjörätten beslöt inte att Saarela inte har begått ett brott. Domstolen gav endast ett interimistiskt beslut att besättningen ombord på det holländska fartyget borde friges mot borgen. Det skulle inte heller vara lagligt att någon grupp skulle ockupera Greenpeaces båt och förhindra dess aktiviteter i protestsyfte.
En god aktivist erkänner att hon har begått ett mindre brott men är redo att avtjäna straffet för det goda ändamålet. Men om personen inte vill ta ansvar för sina dåd visar det en attityd att för goda syften får lagen brytas. Det är en moral som rättsstaten inte kan acceptera.
Det är tveksamt om attacken mot oljeborrtornet verkligen främjar sitt syfte. Jag tror att den ryska statsledningen ännu tydligare vill visa att Ryssland fortsätter utnyttja sina arktiska resurser. Dessutom har varje stat rätt att utnyttja sina naturresurser. Det väsentliga är att det måste ske på ett ansvarsfullt sätt som inte skadar naturen.
Politiker och tjänstemän har gjort mycket arbete för att skapa regler för att förhindra naturkatastrofer på det arktiska området. Detta arbete sker till stor del inom det Arktiska rådet där också Ryssland är med. Senast i maj publicerade rådet sin bedömning av det arktiska biodiversitetsläget. Det verkliga arbetet med att skydda den arktiska miljön sker i förhandlingar, inte i demonstrationer.
Greenpeaces arbetsstrategi är att ordna synliga attacker mot olika mål. Idén är att väcka diskussion om temat kring målet. Greenpeaces businesstrategi är att med synliga attacker locka nya aktivister och maximera donationerna till organisationen. Mer donationer ger möjlighet att anställa mera likasinnade personer.
Greenpeaces attack mot ryska oljeborrtornet var en lysande operation. Man kunde utnyttja det kalla krigets Rysslandsfientliga attityder. Som galjonsfigur satte man en ung flicka som alla kunde tänka sig som sitt lilla barn. Man koncentrerade hela organisationens PR till denna operation. Man talade inte om regler för arbetet på de arktiska områdena utan om känslor och händelser i processen. Man satsade på penninginsamlingen till Greenpeaces arktiska arbete. Fast operationen förorsakade stora kostnader blir det säkert mycket pengar över det röda strecket i resultaträkningen.
Frivilligorganisationer är viktiga för demokratin. Om det förekommer ett problem i samhället är det viktigt att folk samlas och protesterar högt. Men man skall vinna sin kamp med argument, inte med känslor. Och organisationen skall vara en äkta samling av människor, inte ett businessprojekt.
Kimmo Sasi är riksdagsledamot (Saml) och medlem i Europarådet.