Sömngångarnas krig
På samma sätt som 1914 är de europeiska ledarna medvetna om att en katastrof kan bli följden av krisen.
Under år 2014 kommer vi till lust och leda att få läsa och höra om första världskriget, som bröt ut för hundra år sedan. Inte oväntat nämnde också president Sauli Niinistö kriget i sitt nyårstal.
Redan i början av sommaren läste jag en utmärkt redogörelse för förspelet till kriget, Christopher Clarks ”The Sleepwalker” (2012). Av bara farten fortsatte jag med Jan Olof (Jolo) Olssons verk om första världskriget i fyra delar, som utkom första gången 1964. Men det var inte för att förbereda mig för ”jubileumsåret” som jag läste in mig på kriget.
Det var för att jag planerade en resa till Kaliningrad-området i det forna tyska Ostpreussen, en resa som dock aldrig blev av på grund av en sjukhusvistelse och hjärtoperation. I en bok om regionen (Max Egremont: Forgotten land, 2011) läste jag att ”den finske generalen von Holmsen” ledde en rysk infanteridivision som den 30 augusti 1914 marscherade in i den ostpreussiska staden Tilsit (i dag Sovjetsk).
En fortsatt forskning visade att Johannes (Ivan) Holmsen (1865–1941) föddes i Norge och flyttade 3-4 år gammal med sina föräldrar till Finland. Där gick han i samma kadettskola i Fredrikshamn som Mannerheim och utexaminerades som primus i sin klass samma år (1886) som Mannerheim relegerades. Holmsen gifte sig med generalguvernör Bobrikovs dotter Ljubov. Vid första världskrigets utbrott 1914 tjänade han alltså i Ostpreussen, men följande år tillfångatogs han av tyskarna.
Innan Holmsen ledde sina trupper till Tilsit utkämpades världskrigets första slag på östfronten vid ostpreussiska Stallupönen (i dag Nesterov) och Gumbinnen (Gusev). Enligt Jolo Olsson hade de här slagen en krigsavgörande betydelse. De fick den tyska civilbefolkningen att fly i panik och sprida förskräckelse vidare till Tyskland.
Knappast hade jag sett några spår av första världskriget även om min ostpreussiska resa hade blivit av. Men som biprodukt fördjupades min kunskap om första världskriget. Clark gör det klart att Tyskland inte är den enda boven i dramat. Frankrike, Ryssland och Storbritannien var lika skyldiga. Han slår också hål på myten om att kriget skulle ha välkomnats särskilt entusiastiskt av de krigförande ländernas invånare. Smått överraskande är det också att notera att kriget kanske inte hade brutit ut om inte kejsarna (Wilhelm II i Tyskland, Nikolaj II i Ryssland) hade förts bakom ljuset av sina ministrar.
Clark är djärv nog att dra paralleller till vår tid. Han jämför förspelet till första världskriget med den pågående eurokrisen. På samma sätt som 1914 är de europeiska ledarna medvetna om att en katastrof kan bli följden av krisen. Alla nyckelaktörer för hundra år sedan hoppades att detta inte skulle ske men utöver detta gemensamma intresse hade de också speciella och motstridiga intressen. Också aktörerna i eurokrisen utnyttjar möjligheten av en allmän katastrof som hävstång för att uppnå särskilda förmåner, skriver Clark.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.