Minnen av hållbar sort
I den stunden hjälper inte de tindrande ljusen eller chokladasken på bordet. Är det tomt och tyst i äktenskapet så är det.
När jag var åtta år gammal gav jag både min farmor och hennes barndomsvän Maj ett gravljus i julklapp. Som jag minns det var det min första julklapp jag köpte med mina egna pengar. Gravljusen kostade en mark stycket och var inköpta från Tiimari på Skolgatan. Jag var väldigt stolt över mina julklappar. Stoltheten dämpades bara en aning av att Maj brast i gråt när hon öppnade paketet.
– Jag är inte död än, hulkade hon mellan snyftningarna.
Min farmor såg på Maj och snörpte på munnen. Jag tror inte hon sade något högt, men jag kunde höra hennes tankar. ”Lipsill”. Och ” Du ska då alltid . ”Vi det laget var de båda gamla tanter – åtminstone sett ur ett barns perspektiv – men de kunde lika gärna ha varit sju år gamla.
Dagarna mellan jul och nyår var knepigare förr. Bussar och tåg slutade gå på julafton och R-kioskerna stängdes med stora silverfärgade hänglås. Köpcentret i Åbo öppnade på annandag jul, men det betydde inte att man kunde köpa något, bara att de ungdomar som verkligen fått nog hemma kunde träffas utan att blåsa omkull. Ville man ta sig en kopp kaffe ute på stan var tågstationen det enda säkra alternativet. Där kokades kaffet klockan sju på morgonen och så stod kaffet på tills kannan svartnade. Var man lite mindre desperat hölls man hemma. Även om det var just hemmet och familjen man ville fly ifrån.
Jag tror det var svårare förr, men inte nu heller är det alltid så enkelt. Visst öppnar butikerna tidigare, och i många hem finns det numera så många skärmar att familjemedlemmarna lätt bör kunna undvika varandra också innanför hemmets väggar. Men om man fortfarande inget har att säga varandra efter att man utpumpad äntligen satt sig ner i soffan blir det tydligast då. I den stunden hjälper inte de tindrande ljusen eller chokladasken på bordet. Är det tomt och tyst i äktenskapet så är det.
Hjälp från andra familjemedlemmar skall man inte heller räkna med. Familjen är alla missförståndens moder. I den hemtama miljön i barndomshemmet blir vi lätt den vi förväntas vara, också långt efter det att vi utvecklats till någon annan. Det är inte endast av ondo: trygghet och instängdhet i en familj är ju två sidor av samma slant, nämligen att vi vet vad vi kan vänta oss av varandra. ”Du ska då alltid” förutsätter en gemensam historia. Min farmor träffade Maj då hennes far sökte en stödfamilj åt sin dotter under första världskriget. De växte upp som systrar och hade mer än ett halvt sekel av samlad historia gemensam. De flesta familjer har i antal år räknat mindre. Men om julgranen alltid på samma plats som året innan så är det lätt hänt att åren slås samman och mönstret blir grumligt.
Både min farmor och Maj ligger i dag begravda i Helsingfors. Farmor hade länge sitt gravljus stående på den låga bokhyllan, och jag vill gärna tro att hon visade upp det för sina vänner. Majs ljus var undanstoppat och jag återsåg det inte förrän jag städade hennes lägenhet efter hennes stillsamma död i doktorns väntrum. I dag har det gått mer än trettio år sedan jag köpte de där julklapparna. I minnen räknat har de visat sig vara av den mera hållbara sorten.
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.