Varannan damernas i himlen
Hos Birgitta är födelsen ett sakrament, ett rituellt möte mellan gud och människa.
Förlossningsvården i Sverige är i kris. Barnmorskor slår larm om att patientsäkerheten är i fara när födande kvinnor varken kan garanteras plats eller personal på näraliggande sjukhus. I Dagens Nyheter (12.9) kopplar Nina Björk till julevangeliet: ”Vilket är vårt försvar för att vi i dag i Sverige säger samma sak som blev sagt till en annan kvinna för tvåtusen år sedan när hon skulle föda sin son – det finns ingen plats för födelse här? Är vårt försvar att vi tyvärr inte har råd för att vi har prioriterat andra saker? ”
Det är sannerligen bedrövligt att frågan måste ställas 2013. I synnerhet i det svenska kulturområdet. Redan 1372 hade vi svaret: nej, inget är viktigare för mänskligheten än att föda och att födas. Det proklamerade en svensk kvinna, som 1391 skulle komma att bli helgonförklarad på grund av sin rapport från världens mest berömda förlossningsrum, krubban i Betlehem. I ”Himmelska uppenbarelser”, sjunde boken, tjugoförsta kapitlet, skildrar Heliga Birgitta en kvinnas jublande upplevelse av att föda en ny liten människa till världen. Det är också världslitteraturens första förlossningsskildring, en absolut sensation.
Hos Birgitta är födelsen ett sakrament, ett rituellt möte mellan gud och människa. Men lika viktig är moderns välkomnande av barnet. Först hennes tilltal väcker det till liv: ”Då började gossen gråta och liksom skälva för köldens och det hårda golvets skull, där han låg, vände sig sakta, sträckte ut lemmarna och sökte sin moders vård, och modern tog honom i sina händer, tryckte honom mot sitt bröst och värmde honom vid kinden och bröstet med stor glädje och öm moderlig medlidsamhet.” Därefter klipper hon (med fingrarna!) av hans navelsträng, och lindar honom varsamt. Bredvid dem ligger efterbörden och skimrar vackert.
Jag gissar att heliga Birgitta som den åttabarnsmor hon var, fann Julevangeliets summariska redogörelse för julnattens begivenhet alltför torftig. ”Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.” Luk.2:1-20) I stället ville Birgitta framhäva vad hon uppfattade som kristendomens urscen, Marias framfödande av sin son Jesus. För att ge dignitet åt händelsen skapar hon av krubban ett slags kyrkorum, när Maria under bön lyfter huvudet mot himmelen i öster.
Birgittas vision fick en enorm genomslagskraft. Redan på 1380-talet dyker illustrationer av uppenbarelsen upp i italienska kyrkor. I Vatikanen finns den första, troligen målad av Niccolá di Tommaso som kan ha känt henne. Där sitter Birgitta i pilgrimsklädsel och iakttar Maria, Josef och det nyfödda barnet.
Heliga Birgitta tillhörde medeltidens våg av kvinnliga brudmystiker som genom att framhäva Jungfru Maria försökte skapa ett varannan damernas i himlen. Någonstans måste man ju börja. I Herrens år 2013 är det dock dags att komma ner på jorden och ge dagens födande kvinnor möjlighet att genom god förlossningsvård få dela Marias lycka.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.