Ekonomi och folkhälsa
För en gångs skull nämns Finland i positiva ordalag.
The Lancet, en av världens mest ansedda medicinska journaler publicerade i april en artikel om hur Europas ekonomiska kris påverkat folkhälsan. Artikeln baserade sig på en bedömning av effekterna av olika länders olika strategier. Utgångspunkten är en (historisk) analys över hur ekonomisk nedgång påverkar hälsan på nationell och på individnivå.
Resultaten är motstridiga. Även om det finns evidens på att ekonomiska kriser leder till mentala problem och ökade antal självmord, finns det också motsatta resultat. Då det gäller självmord tas Finland upp som exempel, och för en gångs skull nämns Finland i positiva ordalag. Under 1990-talets ekonomiska kris var det mycket som gick fel, men något gick också rätt: trots att arbetslösheten ökade, minskade självmorden, och artikelns bedömning är att det beror på en aktiv politik som strävade efter att trygga utkomsten och motverka mentala problem hos vuxenbefolkningen.
Mest intressant är förstås den aktuella analysen över hur befolkningen i Grekland klarat sig då ekonomin gjort en störtdykning. Resultaten är skrämmande. Självmorden har ökat med 40 procent, sannolikt en följd av en massiv ökning av depressiva symtom. Enligt vissa uppgifter har också spädbarnsdödligheten ökat 40 procent, men den uppgiften har jag inte lyckats bekräfta. Malariainfektionerna har återvänt och barnen får inte livsviktiga vaccin. Landet har också drabbats av ekonomisk ”infertilitet”, det vill säga det föds färre barn, vilket naturligtvis på sikt gör den ekonomiska krisen kronisk (stabila årskullar är det bästa alternativet, och det att stora årskullar efterföljs av små är det sämsta).
I artikeln jämförs Grekland, Spanien och Portugal med Island, som klart sig bäst. Barn och unga mår bättre än före den ekonomiska krisen. I artikeln påpekas att detta beror på att Island struntade i IMF:s råd, och gick sin egen väg. Island valde att investera i ökat social trygghet och satsade på att försöka motverka långtidsarbetslöshet. Vidare görs bedömningen att islänningarnas sociala kapital är starkt, och att de förenades av en gemensam ansträngning att klara sig ur krisen.
Den analysen är intressant, eftersom vi i Nordeuropa ofta tror att välfärden utarmar socialt ansvar. Erfarenheterna visar att det är tvärtom. Social trygghet och tillgång till hälsovård ökar medborgarnas förtroende för samhället, och bildar en buffert mot de negativa effekter på hälsa som annars är förknippade med ekonomiska krisen.
En av artikelskribenterna, professor Martin McKee påpekar att vi har evidens på att det lönar sig att investera i utbildning och hälsa, eftersom det har en positiv effekt på ekonomin. Det blir – som exemplet Island visat – en positiv cirkel: att investera i hälsa påverkar ekonomin gynnsamt, och ekonomisk tillväxt påverkar hälsan gynnsamt. Hans hälsning till beslutsfattarna är att åtstramningspolitikens effekter har visat sig vara negativa på såväl ekonomin som folkhälsan. Det är dags att prova något nytt.
Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.