Bättre resultat börjar bland brödsmulorna
Pisa har landat. Med ett brak. För oss pedagoger är det nu förklaringarnas ögonblick, för när dammet lagt sig vill alla veta: varför går det sämre, och vad skall vi göra åt det? Det är rimliga frågor, men det är viktigt att komma ihåg att svaren inte finns i Pisa. Det är en formidabel undersökning, men har inte som sitt syfte att i detalj beskriva processer, ifrågasätta kategorier och ge specifika svar. Det är vårt jobb.
Till glädje för Finland klarar vi oss fortfarande bra, och är dessutom ett av de mest rättvisa utbildningssystemen i världen. Men diskussionen nu har mest handlat om att vi rasar som en sten jämfört med hur gick för tio år sedan. Exakt varför och vad vi borde göra det finns det inte någon som vet säkert. Men diskutera måste vi. Ur mitt perspektiv som forskare i lärande och interaktion är familjer och attityder, skillnader mellan och inom skolor, undervisningsmönster, och digitalt läsande och skrivande de viktigaste frågorna.
Familjen är det ställe där socioekonomiska skillnader skapas. Många föräldrar tycker redan nu att det är ett stort ansvar och mycket jobb med att ta hand om barnen, men det hjälps inte. Vill vi stoppa resultatraset så måste vi sätta oss ner med ungarna hemma. Prata skola, göra läxor och visa att vi bryr oss. För hur orättvist det än framstår för den som inte har tid, möjlighet, eller intresse, så är det där bland brödsmulor och mellanmålstallrikar som det som gör skillnad händer. Pisavändningen måste börja redan vid köksborden. Vi kan inte radera vår bakgrund, men vi, och bara vi, kan påverka vad och med vilken attityd vi gör saker tillsammans hemma.
I Pisa finns en tendens till att skillnaderna mellan skolor ökar, och en ny rapport från Centret för utbildningsevaluering visar att skillnaderna mellan olika klasser i samma skolor också ökar. Vill vi fortsätta mena allvar med att ha en skola för alla måste vi sätta stopp för den här trenden. Skolan är samhällets chans att kompensera för socioekonomiska skillnader, så gott det går. Det måste vi fortsätta göra. För att veta vart vi inte skall gå kan vi titta på Sverige. Valfrihet leder inte till likvärdighet.
Den kunskapsförmedlande katederföreläsning som fortfarande dominerar finländska klassrum måste kompletteras med genomtänkta elevaktiverande arbetssätt. För det behövs stöd, resurser och fortbildning. Men också mod och uppkavlade ärmar i lärarrummen. När allt gått bra har det inte funnits ett förändringstryck. Nu finns en jättemöjlighet att göra annorlunda, och bra. Förhoppningsvis kan det leda till att vi på sikt inte är ett av de länder där flest elever uppger att de vantrivs i klassrummet.
Vi behöver också språkmedvetna lärare och elever som kan förhålla sig nyktert nyfiket till den nya litterära värld som öppnat sig. Smarttelefoner och plattor varken förstör eller frälser, men skall med och in i klassrummen, så att vi kan lära oss att använda dem medvetet.
Det är bara att sätta i gång. På måndag. Bakgrund och historia kan vi inte påverka. Men det är vad vi gör som spelar roll för hur det blir. Och det händer nu.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.