Fixa högskolan
Ibland plågas jag av ett dåligt samvete för att jag aldrig engagerade mig i högskolepolitiken.
Ibland plågas jag av ett dåligt samvete för att jag aldrig engagerade mig i högskolepolitiken, för att jag var en av dem som klagade utan att göra något. Mina klagomål handlade främst om kvaliteten på studierna, och bottnade delvis i en farhåga om att det svenskspråkiga alternativet inte höll samma nivå som motsvarande finskspråkiga utbildning.
Alltså hejar och hurrar jag för Svenska Yles Fixa högskolan, en mycket välkommen granskning av den svensk- och tvåspråkiga högskoleutbildningen i Finland. Men jag provoceras av att man i granskningen väljer att lyfta fram inkomstnivåer och arbetslöshetsgrader. Hur inkomsten ser ut eller hur många som är utan jobb är inte direkta konsekvenser av högskoleutbildningens kvalitet, tvärtom.
För det första är det inte högskolornas eller professorernas fel att arbetsmarknaden har genomgått strukturella förändringar de senaste årtiondena, att visstidsanställningarna har skjutit i höjden och fastanställningarna blivit ett minne blott. Vissa jobb, till exempel läkare, kommer alltid att kräva en viss utbildning men det är sällan utbildningen i sig som avgör sannolikheten att få jobb, typ huruvida litteraturvetaren har fått sin examen i Åbo eller Helsingfors.
För det andra är det farligt att falla i fällan och endast tillskriva utbildning ett karriärmässigt värde. Det är klart att en högskoleutbildning alltid kommer att vara ett redskap för att komma in på arbetsmarknaden och säkerställa en regelbunden inkomst, men utbildning har också ett egenvärde. En god utbildning – vare sig det är på grundskole-, andra stadie- eller högskolenivå –tvingar oss att utforska och utmana olika sidor av oss själva. Den breddar vårt synfält, ruckar på premisser och förutfattade meningar om oss själva och andra, och hjälper oss att förstå dem och det omkring oss. En god utbildning kan ge det självförtroende som ibland behövs för att vi skall våga ifrågasätta etablerade åsikter eller tillvägagångssätt, och kräva våra rättigheter.
För det tredje kunde antagligen många av de ovannämnda professorerna ge en någotsånär god förklaring till vad som har hänt på arbetsmarknaden och varför inkomstnivåer och arbetslöshetsgrader står i fokus i en diskussion om högskoleutbildningens kvalitet. Min gissning är att det handlar om attitydförändringar och en samhällsutveckling där en snäv, ekonomisk tolkning har kommit att styra vår uppfattning om vad som är viktigt. Ett kvartalskapitalistiskt samhälle i ekonomisk kris vill ha mätbara resultat, alltså bestäms utbildningens värde av dess inverkan på lön och karriärmöjligheter.
Men den stora frågan är vad som kännetecknar en kvalitetsutbildning i dag och huruvida de svenskspråkiga högskolorna har de förutsättningar som krävs för att garantera en tillräckligt hög nivå. Och där kan Fixa högskolan spela en viktig roll.
Antonia Wulff jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.