Strukturpaketet – en vägkarta
Den stora frågan i ekonomin är om man skall fatta beslut eller skjuta fram dem.
Finland är i ett svårt ekonomiskt läge. Vår nationalproduktion är på samma nivå som 2006. Sedan dess har ändå statens och kommunernas utgifter ökat betydligt.
De offentliga utgifterna är i dag 57 procent av totalproduktionen. Det är drygt 10 procent mera än vad som anses vara sunt.Vi borde alltså skära 20 miljarder euro i offentliga utgifter. Finansministeriet räknar att det strukturella underskottet är 9 miljarder euro. I år måste 9,2 av statens utgifter på 54 miljarder euro finansieras med lån.
Regeringen Vanhanen stimulerade ekonomin starkt i finanskrisen. Regeringen Katainen har fattat två sparbeslut som uppgår tillsammans till 5 miljarder euro. Samtidigt har man dock ökat utgifterna och minskat skatterna. Den största orsaken till obalansen är dock att ekonomin inte växer.
Förra augusti ville regeringen inte komma överens om ett tredje sparpaket. Man flyttade fokus från dagens läge till framtiden. Man lovade att till slutet av november komma överens om åtgärder som på lång sikt balanserar ekonomin. Beslutet var nödvändigt. Nästa år bryter Finland mot eurovalutaunionens regler när den offentliga skulden i Finland stiger över 60 procent. Dessutom börjar utländska värderingsinstitut tvivla på Finlands AAA-kreditstatus. Vi har ett bra rykte då Finland alltid har betalat sina skulder. Men nu stiger skuldnivån och har stigit en längre tid på ett oroväckande sätt.
Finansministeriet motiverar detta linjeval med att om man nu minskar utgifterna leder det till lägre tillväxt. Det är bättre att minska konsumtionen i en situation då ekonomin växer. Denna politik innebär dock en stor risk. Om skulderna blir för höga och om räntenivån börjar stiga, på grund av Europeiska centralbankens räntepolitik och Finlands minskade kreditvärde, kan vi hamna i samma läge som de sydeuropeiska skuldstaterna. Vi blir tvungna att vidta drastiska sparåtgärder. Detta kan ha dystra sociala följder.
Regeringens strukturpaket är en ambitiös början på en lång väg att balansera ekonomin med 9 miljarder euro. Det är dock mera en ruttkarta än ett åtgärdsprogram. Man beskriver de områden på vilka man måste fatta beslut. Man ger ofta också en tidtabell. Men målsättningen är ofta ganska diffus. När jag räknade konkreta sparåtgärder kom jag upp till siffran 120 miljoner euro.
Den bästa delen i paketet är ett löfte om ett kommunekonomins styrsystem. Kommunernas skuldsättning har ökat under de senaste tio åren. En bättre planering och effektivare kommunala tjänster underlättar skötseln av ekonomin.
Den stora frågan i ekonomin är om man skall fatta beslut eller skjuta fram dem. Jag tror att regeringen redan i början av sin ämbetsperiodborde ha genomfört tillräckligt stora sparåtgärder. Detta skulle ha upprört folk och minskat tillväxten. Men efter en tid kunde man ha försäkrat att inga ytterligare sparåtgärder behövs. Detta skulle ha lett till en positiv ekonomisk utveckling. Nu när man har krisförhandlingar två gånger om året skapar man osäkerhet och en negativ ekonomisk stämning.
Kimmo Sasi (Saml) är ordförande för riksdagens finansutskott.