Feta katter
Förra veckoslutet gick folket i Schweiz än en gång till valurnorna.
Frågan var om det skulle fortsätta att vara med lag förenligt att företagsledare och andra höjdare lyfter en månadslön som är mer än tolv gånger högre än vad företagets lägst betalda anställda förtjänar på ett år. Förslagets döptes i folkmun till Initiativ 1:12. Det förlorade. Men jag vill gärna tro att det var en Pyrrhusseger.
Det roar mig att just Schweiz, känt för sina bankhemligheter, röstar om ett förslag att minska på bankchefer och andra höjdares löner. Men det är inte första gången. I mars gick ett annat, också det ett så kallat radikalt, förslag om att ersättningar till företagsledare och styrelseledamöter ska godkännas av bolagsstämman igenom med 68 procent av rösterna. De som felar riskerar tre års fängelse. Det är inte längre med lag förenligt att själv, eller ens i goda vänners lag, bestämma vad ersättningen för ett jobb ska vara. Varför vi gick vi någonsin med på att det var okay?
De som var emot 1:12-kampanjen satsade stort. Initiativtagarna satsade ungefär 220 000 franc på PR, medan de som hade något att förlora – åtminstone företagsledarna och beroende på politisk ståndpunkt de anställda (många av dem fick personliga brev från ledningen som uppmanade dem att rösta emot förslaget) – sägs ha satsat 8,8 miljoner. Argumenten mot förslaget var de vanliga: minskad konkurrenskraft, företagen kommer att flytta utomlands, det går inte att verkställa bara i ett land och så vidare.
Ingen försökte på allvar förklara varför det skulle vara rättvist att direktören förtjänar mer än tio, och ofta upp till hundra gånger mer än någon annan i samma företag. Det i detta som det radikala ligger. Att åberopa rättvisa för att formulera ett ekonomiskt regelverk.
Vem, förutom de drygt 4 000 direktörer som enligt den schweiziska pressen skulle drabbas om folkomröstningen gick igenom, förtjänar på systemet som det ser ut i dag? Gör företagen verkligen det? Länderna? Politikerna? De andra anställda? För det handlar i slutändan inte om hur mycket företagsledaren tjänar. Det handlar om den grundläggande frågan om vem som tjänar på vad. Om det är absolut nödvändigt för företagens lönsamhet att direktörer förtjänar hundra gånger mer än receptionisten, så bevisa det. Jag lyssnar.
I dag tjänar företagsledaren vid Roche enligt den schweiziska pressen 236 gången mer än den lägst betalda i företaget, medan Novartis företagsledare tjänade 219 gånger mer. För trettio år sedan var skillnaden i allmänhet 1:6. Visst, det har alltid funnits skillnader i inkomster och förmögenheter. Men det som utmanas är inte status quo. Det som utmanas är tanken att den ekonomiska utvecklingen är frikopplad från den demokratiska, att det är så det alltid varit och att det så ska förbli. Se här en uppmaning till alla ekonomijournalister där ute: Undersök vad inkomstskillnaderna är i Finland, inte överlag utan bland dem som arbetar för samma företag. Och be de som förtjänar mest och de som förtjänar minst förklara varför månadslönen ser ut som den gör.
Och så småningom kanske vi når pudelns kärna, vilket inte handlar om varför, men huruvida vi verkligen tycker att det är rätt och riktigt.
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.