Människa eller hund
För mig, en 1900-talsmänniska, var biblioteket ett andra hem.
Hur ska unga människor fås att läsa skönlitteratur? Det var ett tema på Finlandssvenska biblioteksföreningens jubileumskonferens i Jakobstad i förra veckan. Goda läsvanor från barnsben är förstås svaret. Engagerade bibliotekarier behövs allt mer i takt med att stressade småbarnföräldrar låter ätteläggen somna med en Ipad. Enligt Sveriges förre läsambassadör Johan Unenge, som talade i Jakobstad, har rikssvenska föräldrars läsande för sina barn halverats på tio år (från 74 till 35 procent). Det är alarmerande och gör samarbetet mellan bibliotek och dagis, och senare skola, livsviktigt.
För mig, en 1900-talsmänniska, var biblioteket ett andra hem. Efter att ha läst mig igenom barn- och ungdomslitteraturen törstade jag efter vuxenavdelningen som en kamel efter vatten och räknade dagarna tills jag skulle fylla femton och få beträda oasen. ”Bibbatanterna” var halvgudar som lyste upp min okunskap med sina brinnande facklor. Än i dag är det på bibliotek jag som forskare möter den mest vetgiriga publiken.
Varför ska man läsa? Förstås för att man utan träning i att läsa berättelser med skiftande mänsklig erfarenhet på mer komplext språk riskerar att uppfatta yttranden som bokstavliga. Det händer att unga tror att jag förespråkar det jag i själva verket diskuterar, till och med argumenterar emot. Människor som läser skönlitteratur, däremot, förstår ironier, dubbeltydigheter, ambivalenser. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om nätets enkla tyckande: för eller emot, gilla – inte gilla. Med andra ord: läsning är den bästa demokratifostran. I stora doser vaccinerar den mot totalitära tendenser i samhället.
I Sverige slår universitetslärare larm om den växande andelen studenter som befinner sig på 13-åringsnivå. De kan inte skriva korrekta meningar, klarar inte av att läsa in kurslitteraturen och missförstår såväl muntlig som skriftlig information. I vår generationssegregerade tid utgår man ifrån att maximal igenkänning är A och O. Litteratur för ungdom tenderar därför att fokusera på mobbning, droger, dysfunktionella familjer och knepig sexdebut, för det är vad vuxna tror att unga lider av.
Men att inte (också) erbjuda ”intresselös” litteratur är lika dumt som att försöka göra hundvalpar rumsrena genom att tvinga dem att gnida nosen i sitt kiss. Vi talar om den första totalinformerade generation som med modersmjölken insupit jordklotets miljö-, fattigdoms-, etnicitets- och genusproblem.
Jag anbefaller i stället klassikerläsning. Visst, här finns ord man inte behöver när man messar eller twittrar. Men de fungerar när man vill känna sig som en människa och inte som en hund. Dessutom går det utmärkt att ”identifiera sig” med den revolterande smartskallen Jane i Charlotte Brontës ”Jane Eyre”. Eller med Goethes strulige wannabe Werther. Bästsäljaren ”Den unge Werthers lidanden” kunde för övrigt lånas av bildningstörstande redan på det första allmänna biblioteket i Finland, som inrättades 1794 i Vasa.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.