Gnällkulturen
Fördelningens regler är inte stabila, därför måste alla ständigt bevaka sina intressen.
Filosoferna Ilkka Niiniluoto och Pekka Himanen har varit bekymrade over stämningen i landet. Ekonomin, särskilt exporten går dåligt och skuldsättningen ökar. Värre är att det råder en håglöshet, avsaknad av visioner om en bättre framtid, aggressivitet mot minoriteter och det främmande, handfallenhet inför nya möjligheter till exempel inom arktisk utveckling, och en ovilja att ta i problem som alla vet måste åtgärdas, typ pensionsåldern, studietiderna, kommunerna och sjukvården. Vart har den finska sisun försvunnit?
Orsakerna är säkert många. Ett är att den finska välfärdsstaten har hamnat i en mental systemkris. Välfärdsstatens version 1.0 som utvecklades efter kriget, inriktade sig på att åtgärda fattigdom, misär, sjukdomar och okunnighet genom att tillföra resurser till behövande. Det blev möjligt att sträva efter ett bättre liv genom utbildning, arbete och företagsamhet. Många tog klivet in i den växande medelklassen. Välfärdsstaten var en stor framgång.
När alla som kunde ta vara på de möjligheter som gavs hade redan gjort det, slutade välfärden att utvecklas i samma takt som resursökningen. Men bygget blev aldrig färdigt. De stora system som administrerades av stat och kommun ville fortsätta växa. Därför kunde man inte vara nöjd med det som åstadkommits, utan uppfann nya problem som krävde mer resurser.
När ekonomin inte längre växer kan alla inte längre vänta sig att få påökt. Då hårdnar kampen, eftersom ingen kan få mer utan att en annan får mindre. Fördelningens regler är inte stabila, därför måste alla ständigt bevaka sina intressen. Välfärdsstaten utvecklas till version 1.5, då det bästa sättet att öka eller behålla sina resurser är att framställa sig själv, sin kommun, organisation eller sociala grupp som svag och utsatt.
När uppvisad svaghet belönas, börjar en desperat kamp om vem är svagast. Att framföra sin verksamhet som framgångsrik blir ekonomiskt självmord. Det är uteslutet att föreslå att någon skulle försöka lösa sina problem med lite sisu. Den internationellt erkända grundskolan måste poängtera sina problem. Studenterna gnäller över sin fattigdom trots att de utan skulder och risker kan samla på sig intellektuellt kapital för senare inkomster.
Om svaghet och resursbrist inte lätt kan påvisas kan man alltid ta en liten särgrupp som mänsklig sköld och gömma sig bakom utslagna ungdomar, cancersjuka småbarn eller utslitna femtioåringar.
I Sverige rådde en gnällkultur på 1990-talet. Sedan kom en socialdemokratisk statsminister och förkunnade att den som är satt i skuld är inte fri. Skatter sänktes, budgeter balanserades, valfrihet i vård, skola och omsorg infördes.
Utanför välfärdsstatens penningekonomi är stämningen annorlunda. Man skaffar sig inte resurser med gnäll utan genom att skapa produkter och tjänster som tillfredsställer kunder som har friheten att välja själv.
Det sätt som välfärdsstaten 1.5 fördelar resurser leder till svaghetens, missnöjets och missunnsamhetens gnälliga kultur. Version 2.0 måste bygga på något annat.
Paul Lillrank är professor vid Aalto universitetet.