Klicktivism
En titt i e-postlådan visar att jag stöder i medeltal tre kampanjer per dag.
Stöd strejkande gruvarbetare i … (klick), stoppa Nestlés planer på … (klick), homosexuella i Ryssland hotas av … (klick).
Så enkelt är det att vara ansvarsfull världsmedborgare i dag: man får en uppmaning per e-post eller Facebook om att stöda en kampanj för ett behjärtansvärt ändamål, klickar på en knapp och vips! har man undertecknat en petition eller skickat ett meddelande till en beslutsfattare.
Organisationer som jobbar för miljö, mänskliga rättigheter, sexuella minoriteter, fackliga rättigheter och mycket annat har mig på sina sändlistor. En titt i e-postlådan visar att jag stöder i medeltal tre kampanjer per dag. Jag är en klicktivist (ett ganska nytt ord, bildat enligt engelsk förebild: klick+aktivist).
Men jag klickar inte blint på vad som helst, kampanjerna måste uppfylla vissa krav: Det måste gå att få tillräckligt med information om vad man stöder och vad man motarbetar. Kampanjen måste backas upp av någon sammanslutning som faktiskt ser till att något händer med de virtuella underskrifterna och som följer upp kampanjen efteråt, berättar hur det gick. En rapport om en frigiven åsiktsfånge här och ett stoppat miljöförstöringsprojekt där gör underverk för fortsatt klicktivitet. Dessutom får det gärna finnas någon uppmaning till konkreta aktioner på lokalplanet, eller länkar till relevanta penninginsamlingar. Och för att en kampanj ska ha ens ett uns av kredibilitet ska undertecknarna vara registrerade. Undertecknaren ”Theresa Norrmén, Helsingfors, Finland” har sannolikt mera trovärdighet än någon ”wxyp66@gmail.com”.
Klicktivismen möter förstås också kritik: det är bara lata västerlänningar försöker döva sitt dåliga samvete genom att klicka fram en bättre värld, i stället för att själva engagera sig och verkligen ”göra” något. Micah White, den kampanjräv som myntade begreppet ”clicktivism” i en artikel i The Guardian 2010, anser att de som driver klickkampanjer skapar en form av aktivismens Wal-Mart: med PR-strategier tagna ur businessvärlden kör de över och tystar små organisationer och aktiva som jobbar konkret för viktiga frågor. Det som sker är en form av marknadsanpassning av opinionerna.
Visst har han rätt. Kampanjorganisationer som ska nå ut till miljoner klickare måste uttrycka sig slagkraftigt och lättfattligt. Komplicerade konflikter måste beskrivas på ett förenklat, svartvitt sätt där det inte finns utrymme för något ”å andra sidan”. Avaaz, en av de större kampanjplattformarna, gör marknadsföringstest: precis som företag har testgrupper för sina nya produkter eller reklamfilmer skickar Avaaz ut testmejl till 10 000 personer före eventuella kampanjer. Får det tillräckligt med gensvar blir det en riktig kampanj.
Men klicktivism utesluter ju inte annan verksamhet. Och så finns ju de där rapporterna om kampanjer som har lyckats, och som kanske inte hade nått framgång utan globalt nätengagemang. Är det inte bättre att känna sig ens lite delaktig än att inte göra något alls?
Theresa Norrmén är ordbrukare som skriver och översätter.