Motion!
President Urho Kekkonen sade en gång att alla skäl att inte ge sig ut för att motionera är svepskäl.
President Urho Kekkonen sade en gång att alla skäl att inte ge sig ut för att motionera är svepskäl.
Uttalandet gav mig en känsla av dåligt samvete, som botades genom motion. Den tid jag reste mycket gjorde jag ofta en tidig motionsrunda.
En morgon i december 1976 vaknade jag i Washington. Vi hade kommit sent till hotellet. Jag stack hotellnyckeln i fickan och gav mig ut. Jag hade på mig en extra ylletröja med en stor kaffefläck. Ingen märker den en tidig morgon.
Den chilenska försvarsministern Orlando Letelier hade dödats av en bilbomb på Embassy Row något tidigare. Jag hade träffat honom i Mexico City på våren. Jag ville se platsen där det lömska dådet utförts. Rondellen låg ensam och trist i morgonrusket.
Känslan av sorg och vrede gjorde att jag inte noterade i vilken riktning jag löpte. Washington är en stad med breda gator och stora avstånd. Jag tappade bort mig. Hotellnyckeln hade bara ett företags postadress. Borttappade nycklar kunde skickas dit. Jag erinrade mig att ordet Barclay ingick i hotellets namn.
En mörkhyad polis kom emot. Jag förklarade min dystra situation. Han tittade omkring sig. “Dold kamera” var ett populärt tv-program den tiden. Han ringde till polisdistriktet och beskrev vad han hittat på sitt morgonpass. Han nämnde kaffefläcken och att jag bara visste ett ord av mitt hotells namn. Efter en paus sade rösten från distriktet att det fanns både ett hotell och ett motell med det ordet.
Konstapeln spände ögonen i mig: ”Vilketdera?”
”Hotellet”, sade jag. Det ringdes upp.
”Mr Söderman bor här. Han är ute för tillfället”, sade en glad röst.
”Ok” sade polisen och eskorterade mig till hotellet. Det låg ganska nära. Jag tackade och tänkte slinka in.
”Stopp” sa han: ”Från vilket land är ni?”
Vid det laget var jag snopen. Jag hörde mig säga: Sverige.
Han lyste upp. ”Nå, nu förstår jag. Min svärmor är svensk. Hon är väldigt råddig, hon också.”
Nu var jag inte bara snopen, utan fick därtill dåligt samvete. Svenskarna kom oförskyllt i dålig dager. De har fina orienterare.
Något år senare deltog jag i en kongress i Östberlin med bland annat Angela Davis – ett stort namn i den amerikanska medborgarrörelsen.
Jag kom ut tidigt. Morgondimman luktade brunkol. Vis av skadan hade jag en karta med rutten inprickad. Jag kände mig som en verklig idrottsman, när jag forsade fram längs de breda gatorna.
Två skolelever i åldern 10–12 väntade på en buss. När jag passerade, sade den ena trött: ”Sehr komisch!”
Jag valde sidogator till hotellet.
Under min tid i EU hade hotellen fått gym. Man kunde motionera utan incidenter. Stämningen påminde ofta om en morgonandakt.
Amerikaner ville ha öppna fönster även i vintertid.
Urban luft är sällan ren. I Bryssel luktade det ändå inte brunkol. Jag drog på mig en extra tröja, utan kaffefläck. Inte värt att gräla i arla morgonstund.
UKK hade rätt. Skälen, att inte motionera, är svepskäl.
Motionera, gott folk! Det piggar upp!
Jacob Söderman är juris licentiat.