Diskussionens död
Jag är en förhållandevis passionerad matlagare och tittar gärna på en del av de matlagningsprogram som televisionen erbjuder.
De danska bröderna James och Adam Price är mina speciella favoriter, dels på grund av den något galna humor som herrarna odlar, men också, och främst, på grund av deras matlagningsfilosofi.
Det som jag däremot inte kan tåla är de allt mer populära kocktävlingsprogrammen. Där får deltagarna stå ut med mer eller mindre högljudda och obehagliga domares invektiv, hånfulla kommentarer, skrik och andra oförskämdheter. De här programmen är inte ensamma i sin genre. I många andra tävlingsprogram utsätter sig deltagarna frivilligt för att på olika sätt bli offentligt chikanerade. Varför de gör det har förblivit något oklart, men varför programmodellen finns till är mer uppenbart. Man brukar ju säga att televisionen är det mest emotionella av alla massmedier, och att spela på skarpt negativa emotioner kan säkert vara lukrativt.
Man frågar sig bara när avrättningar på Senatstorget vinner genomslagskraft som tv-idé.
Mer allvarligt och allmänt kan man undra hur samtalsklimatet som helhet påverkas av att televisionen på bekostnad av traditionell diskussion med argument och motargument så hårt satsar på emotioner.
Att föra en logisk debatt i offentligheten är i dagens läge ingen lätt sak. Det är vanligen så att det lönar sig bättre att bara försöka platta till sin motståndare än att försöka komma med ett logiskt försvar för sin egen ståndpunkt. Det tar för mycket tid och är mindre effektivt. Dessutom är det ofta också svårt.
Den som någon gång har försökt sig på att debattera på tidningarnas insändarsidor vet väl att svaren sällan tar upp den argumentation man själv har kommit med. Om det till äventyrs skulle vara fallet sker det i förvrängd form för att få skrattarna på sin sida. Televisionens diskussionsprogram är inte bättre.
Den franske sociologen Pierre Bourdieu jämförde någon gång diskussionskonsten med ett hantverk. Och liksom alla hantverk kan också diskussionskonsten, förmågan att argumentera och bygga upp en bevisföring, falla i glömska om den inte används. Det går som med konsten att karda ull eller bråka lin.
Om vi glömmer hur vi skall diskutera, argumentera, och kanske nå överenskommelser som bygger på vardera sidans bästa argument, riskerar hela samhällsutvecklingen att gå in på fel spår. Vi får fel aktörer, fel partier i ledningen. Framtidsbesluten fattas på fel premisser. Avgörande blir den emotionella tyngden i argumenteringen, och trots att emotioner är livets salt är det sällan säkert att de leder till bästa slutresultat när vi bygger upp vår framtid.
Men det finns tröst för dem som inte kan avhålla sig från emotionellt beteende. Då de har konstaterat att argumenten tryter kan de kanske tillåta sig att dra till med något som min salige rektor C. M. Runeberg föreslog som slutreplik: Och det skall du säga som har en så stor näsa!