Om tjugo år kommer vi inte förstå hur vi tänkte
Det kunde vara mitt barn.
Det kunde vara mitt barn. Det är vad jag tänkte första gången jag såg bilden på romska Maria på nätet. Solblekt, eftertänksamt, suget på saft och bulle. Men inte mitt som vi-sätter-oss-i-ringen-tillsammans, utan mitt som i inte ditt. Eller i det här fallet inte deras. Någonstans måste polisen i Grekland och Irland ha tänkt likadant, och gått och satt sig i bilarna och kört i väg för att hämta hem det som är vårt från de andra. Från vargflocken, liksom.
När jag läst klart Jonas Gardells romansvit Torka inte tårar kändes vardagen efteråt ett tag som att gå på svag is. Det var så uppenbart att det måste finnas liknande luckor nu i våra kollektiva insikter om fördomar som det fanns om homosexuella på åttiotalet. Dagens offentliga öppna famn för homosexualitet är förstås fortfarande kategoriserande, men på ett annat sätt än åttiotalets självklara fientlighet. Det har blivit mycket bättre.
För romerna är det lång väg till att bli sönderkramade. Skolans, vårdens och arbetsmarknadens lösningar är fortfarande helt baserade på anpassning av ”dem” till ”oss”. Och det fungerar inte särskilt väl. Ett av fem romska barn får till exempel inte avgångsbetyg från grundskolan, jämfört med ett av hundra från övriga befolkningen.
Det dröjde inte så länge efter publiceringen av bilderna förrän diskussionen om det orimliga i att döma efter hudfärg kom i gång. Men åtminstone för mig tog det flera veckor längre att få syn på det lika absurda i hur myndigheterna i Grekland och Irland löste problemet: DNA-test. Vi känner till betydelsen av kultur, sammanhang och engagemang för hur man skall räknas som förälder, vi har sett hur många adoptioner och utomäktenskapliga barn som helst, men när det verkligen räknas tycks blodet fortfarande vara tjockare än det upplysta och genomtänkta samhällsvattnet.
Den här gången stämde de borthämtade barnens genetiska profiler med föräldrarnas berättelser. Det grekiska barnet var inte biologiskt eget, medan de två irländska barnen var det. Alla tre lever nu med sina familjer igen. Det går inte att veta vad som hade hänt om de irländska barnens DNA-profiler inte hade varit samstämmiga med föräldrarnas, men knappast hade de fått åka hem nästa morgon.
När ett DNA-test är samhällets svar på om vita barn kan ha färgade föräldrar har man egentligen inte gett några besked, utan bara lagt ett lager till i en biologistisk kategoriserande människosyn där vem vi är inte är definierat av vad vi gör och hur vi lever, utan av de gener ingen kan hjälpa att den har.
För att säga det självklara: också romska familjer kan adoptera, kan ha utomäktenskapliga barn, kan skilja och gifta om sig, kan ha bonusbarn, bonussyskon och bonusföräldrar. Lika lite som ett DNA-test kan lösa den relationsmobila medelklassens säsongsproblem om vem som skall vara var på julafton kan det vara så att gener skall avgöra om blåögda barn får bo kvar i romska familjer. Att vi så självklart accepterar genetiska svar på sociala frågor säger mer om vår tid än om vår omsorg om de berörda barnens uppväxtvillkor. Om tjugo år kommer vi inte att förstå hur vi tänkte. Hoppas jag.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.