Antonia Wulff: Om bakfoten
Feminismen utgår från att varken Finland eller något annat land i dag är jämställt.
Egentligen tycker jag inte att Mikael Sjövalls raljerande I dag-kolumn (Hbl 29.10) förtjänar ett svar, men Hbl:s läsare förtjänar definitivt en mer nyanserad bild av arbetet för ett mer jämställt samhälle.
Det är roligt att också Sjövall nu ser patriarkala strukturer och jämställdhet som aktuella ämnen, eftersom feminister i århundraden har kämpat med att öka medvetenheten om dessa strukturer och på så sätt skapa mer jämställda samhällen. Dessvärre anlägger Sjövall ett raljerande och förlöjligande tonfall – att använda epitet som ”överprästinnor” inbjuder inte direkt till konstruktiv diskussion – och slänger sig med grova generaliseringar utifrån två individer som han har mött på två olika seminarier.
Denna anekdotiska bevisbörda bekräftar att ”ultrafeminismen är här igen”, men Sjövall definierar inte begreppet utan antyder att det inbegriper allt som kan ”provocera, ifrågasätta, gissla och utmana oss mansgrisar”.
Så vitt jag förstår bottnar det hela i frustrationen över att klumpas ihop med gruppen köttätande och okynneskörande män, trots att också män har det svårt ibland. Låt mig därför börja med att försäkra dig, bäste Mikael Sjövall, att jag känner med dig och kan relatera till den obehagliga upplevelsen att förpassas till ett kollektiv vars villkor och attribut känns både osanna och orättvisa.
Feminismen utgår från att varken Finland eller något annat land i dag är jämställt, och från att kvinnor som grupp fortfarande missgynnas. Klass, etnicitet, ålder, utbildningsgrad och så vidare spelar förstås också in, och det finns säkert alltid något undantag som bekräftar regeln, men kvinnor behandlas fortfarande strukturellt sett orättvist.
Feminismen handlar om rättvisa och lika möjligheter, och det är synd att det tydligen har gått Sjövall förbi att feminister uttryckligen också arbetar för pappors rätt till föräldraskap och föräldraledigheter, och för en jämn könsbalans bland både chefer och anställda. Den viktigaste poängen är kanske att en diskussion om mäns påverkan på miljön eller kvinnors låga löner inte fråntar något från en diskussion om mäns rätt till sina barn. Alla dessa orättvisor hör till samma problemkomplex och skall därför inte ses som konkurrenter, tvärtom!
Många män må vara främmande inför tanken om att ingå i detta kollektiva ”män”, men att som man förneka de privilegier män som grupp fortfarande har är inte bara ett tecken på okunskap utan också en brist på solidaritet med alla de som verkar för ett mer jämställt samhälle. För den kampen börjar med viljan att förstå andras situation och insikten om de egna privilegierna. Endast därefter kan vi tillsammans arbeta för förändring och mer jämställda samhällen, och jag hoppas förstås att också Mikael Sjövall vill delta i den kampen.
Antonia Wulff jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.