Civil olydnad
Att det blev bråk berodde inte på att någondera ministern gjorde sig skyldig till civil olydnad.
I juli uppstod en debatt om civil olydnad efter inrikesminister Päivi Räsänens (KD) uttalande om att hon lyder Guds ord framför världsliga lagar om de två står i strid med varandra. Också i samband med drevet mot minister Heidi Hautala (De gröna) och hennes avgång debatterades samma fråga.
Att det blev bråk berodde inte på att någondera ministern gjorde sig skyldig till civil olydnad. I fråga om Räsänen antar jag att hon skulle avgå om hon skulle ställas inför ovan nämnda motsättning. Hautala såg till att åtal inte väcktes mot en rörelse (Greenpeace), som antas stå henne ideologiskt nära och som brukar bedriva civil olydnad. Något lagstridigt gjorde hon sig dock inte skyldig till.
Civil olydnad är en metod för att ändra samhället. Det innebär att man medvetet bryter mot lagar eller beslut som uppfattas som orättfärdiga. Till grundprinciperna hör att man agerar öppet och utan att tillgripa våld eller tillfoga någon skada samt att man tar konsekvenserna av sina handlingar (fängelse eller annat straff). Klassiska företrädare för den här formen av motstånd är Mahatma Gandhi och Martin Luther King.
I Finland är det inte ovanligt att man tillgriper civil olydnad, till exempel genom husockupationer eller vilda strejker . De vilda strejkerna var särskilt allmänna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Historikern Antti Kujala gör i sin nya bok ”Neukkujen taskussa?” en intressant iakttagelse, då han konstaterar att Finland i fråga om strejkbenägenheten då kunde jämföras med Italien och Frankrike, medan vår studentradikalism närmast var nordisk, det vill säga inte särskilt radikal. Tidsandan inverkade enligt Kujala så att facket just då fick ett stort antal nya unga medlemmar för vilka de traditionella auktoritetsbanden inte längre fungerade och som därför radikaliserade arbetarrörelsen på samma sätt som 1905, 1917 och 1945.
Framgångsrika exempel på civil olydnad hos oss är massuppviglingen till vapenvägran 1969 samt rörelsen för att skydda den värdefulla fågelsjön Koijärvi 1979. Då Gröna förbundet tjugo år senare höll sin kongress i Forssa kunde man konstatera att sjön inte längre var någon värdefull fågelsjö.
Däremot uppfyller inte attackerna mot pälsfarmerna kriterierna. De utförs i hemlighet och förövarna tar inte ansvar för sina handlingar.
Den så kallade antiglobaliseringsrörelsens aktioner mot Världsbankens, WTO:s eller EU:s toppmöten för drygt ett decennium sedan förlorade jag sympatin för senast 2001 i Göteborg, där jag för Hbl bevakade EU-toppmötet och såg förödelsen vid Avenyn. I samband med dessa aktioner förekom alltför ofta medvetna försök att provocera fram polisvåld och de utfördes i regel av maskerade demonstranter, som de övriga deltagarna hade svårt att ta avstånd från.
I motsats till globaliseringsrörelsen har de senaste årens Occupy-rörelse (eller Indignados i Spanien, Grekland och en del andra länder) veterligen ickevåld som en av sina grundprinciper. Den här rörelsen protesterar framför allt mot finanskapitalets hegemoni och åtstramningspolitiken.
Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl.