Flera frågor än svar
Båtolyckorna i Medelhavet har gång på gång uppmärksammats, men det behövdes 350 offer innan nya frågor ställdes.
Båtolyckorna i Medelhavet har gång på gång uppmärksammats, men det behövdes 350 offer innan nya frågor ställdes. Nu undrar man varför Europa inte kan förhindra denna fasansfyllda drunkningsepidemi. Svaret tycks vara: Fler bevakningsfartyg som skall ledsaga migranterna och flyktingarna. Men till Italien eller tillbaka till Libyen?
Den här kolumnen ställer flera frågor än jag kan ge svar på. Det är svåra frågor utan lätta svar. Ur strikt humanitär synvinkel är svaret enkelt: Ge alla dem som klappar på Europas dörr en chans att komma in. Men är det svaret realistiskt? Mitt känslomässiga jag hoppas det, mitt rationella tvivlar.
Om Europa går in för att underlätta migrantströmmarna (inom vilka flyktingarna utgör en del), finns det miljontals potentiella flyttare i Afrika. Hur mycket invandring tål europeiska samhällen och opinioner? Säkert en del till, men klimatet hårdnar i till exempel Frankrike, England och Norge, för att inte nämna Grekland. Invandrarmotståndet är redan en stark politisk realitet i arbetslöshetens Europa. I demokratiska samhällen kan den opinionen inte helt negligeras.
Kan invandringen regleras, kvoteras? Kanada tar till synes mödolöst emot över 400 000 invandrare per år. I harmoniska Toronto är 56 procent av befolkningen född utanför landets gränser. Borde Europa gå in för laglig invandring? Absolut, men löser det migrantfrågan? Knappast. Den illegala, livsfarliga trafiken fortsätter nog ändå eftersom alla hugade inte skulle rymmas inom kvoterna.
Hur skilja migranter på jakt efter arbete från flyktingar som förföljs i sitt hemland? Många drunkningsoffer kommer till exempel från diktaturstaten Eritrea. Borde Europa inrätta intervjustationer på afrikansk mark? Kanske skulle det, åtminstone temporärt, bromsa de dyra och farliga båtresorna. Men Australiens exempel med förhör i isolerade ö-läger har inte tagits väl emot i världen. Kanske europeiska ambassader i Afrika borde utgöra den första anhalten för asylsökande?
Med dagens tryck på Europas gränser är det flyktingarna som lider när de förväxlas med migranterna. I finländsk debatt har man ännu svårt att skilja mellan arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning. Den förstnämnda bestäms genom egna politiska beslut, flyktingstatus bestäms av internationella konventioner.
Den syriska tragedin som lett till miljoner flyktingar i grannländerna visar hur svåra avgöranden Europa står inför. När Finland äntligen beslöt sig för att glänta på dörren, var siffran löjligt liten, i praktiken ett försök att döva det dåliga samvetet. Inga flyktingkvoter (inte ens Sveriges generösa) kan på ett avgörande sätt lätta de väldiga flyktingmassornas nöd. Stöd till grannländernas ansträngningar ger snabbast lindring, i väntan på den ofrånkomliga freden.
Efter trettio år i Röda Kors-uppdrag tror jag fortfarande att humanitärt arbete kräver både hjärta och hjärna. Utan det ena blir resultatet ofta kontraproduktivt. Men det gäller att ständigt söka nya svar på de svåraste frågorna.
Pär Stenbäck har uppdrag inom Internationella Röda Korset.