Flagga för Edith
Att leva i två länder är intellektuellt stimulerande.
Att leva i två länder är intellektuellt stimulerande. Det skärper blicken för likheter och skillnader. Som att finländare är mer patriotiska än svenskar. Jag gillar patriotism när det definieras som individens mer eller mindre hängivna, framför allt kulturella relation till hemlandet. I Sverige är det omöjligt att kalla sig patriot. Alla skulle genast tro att man röstade på Sverigedemokraterna, om de ens skulle förstå ordet i dag. Rädslan för patriotism, felaktigt uppfattad som synonym till nationalism, gör också att Sverige skyggar för sin historia. Det kulturella minnet lyser med sin frånvaro i exempelvis våra sjutton flaggdagar.
Flagga hissas på nyårsdagen, påskdagen, midsommardagen och juldagen, samt vid riksdagsval, FN-dag och Nobeldag. Därutöver flaggar vi för kung, drottning och kronprinsessa, inte bara en utan två gånger per huvud, både födelsedagar och namnsdagar. Tydligare kan det inte sägas att Sverige är en gammal dynasti som lider av amnesi. Det märks i jämförelse med Danmark som använder sina trettio flaggdagar till att uppmärksamma såväl historiska slag som kungahuset (åtta kungligheter).
Republiken Finland, däremot, flaggar för sin historia, sin kultur och sitt statsskick. Man lägger krutet på att hålla minnet över landets öden och nyckelpersoner levande, däribland även kulturpersonligheter, vilket inte förekommer i de andra nordiska länderna. Det har inte enbart att göra med att Finland är en ung nation. Det lika unga Norge har femton flaggdagar som domineras av kungahusets födelsedagar, med unionsupplösningen, fredsdagen 1945, och numera även samefolket som tillägg.
Finlands sex officiella och tretton övriga flaggdagar tycks i högre grad avsedda att teckna den bild nationen har av sig själv. Förutom historiskt minnesflaggande (för Snellman, Mannerheim, stupade och veteraner) ligger tyngdpunkten på vad jag inte tvekar att kalla kulturell patriotism: Kalevala, Agricola, Runeberg, Aleksis Kivi, Eino Leino och Sibelius. Sedan 2003 finns Minna Canth-dagen, tillika jämställdhetsdagen. Det är storartat.
En flaggdag saknas dock i uppställningen. Det handlar inte bara om att det för balansens skull jämte Johan Ludvig Runeberg behövs ytterligare en svenskspråkig författare. Tiden är också mogen att uppmärksamma mångkulturalismen, i gamla såväl som i nya former. Det skulle kunna vara en dag för att hedra alla bördiga från Karelen, men också nya finländare som vill känna sig inkluderade. Min kandidat är Edith Södergran, och dagen skulle vara hennes födelsedag, den 4 april. Hon är inte bara en poet i världsklass utan även en kulturell och språklig gränsöverskridare, född i S:t Petersburg med svenska som modersmål och tyska som skolspråk men hemma i Raivola på Karelska näset. Härmed lanserar jag idén att skapa en flaggdag för mångkulturalismen i Edith Södergrans namn. Om det även bleve en dag då Sannfinländarna höll sig hemma, så inte mig emot.
Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur
vid Helsingfors universitet.