Allting är viktigast
Svaret till den ekonomiska krisens miljardfråga börjar klarna.
Svaret till den ekonomiska krisens miljardfråga börjar klarna. Det är inte en konjunktursvacka, som går att stimulera bort. Krisen är strukturell och kräver strukturella reformer.
Att de dåliga tiderna redan är inne på sitt sjätte år tyder på att det inte är en tillfällighet. Företagen har en låg investeringsvilja, inte endast på grund av den politiska osäkerheten, utan av brist på innovationer. Det finns enorma globala överskott av både arbetskraft och kapital. Därför biter inte räntesänkningar som förr. I många länder är stora delar av befolkningen redan överutbildad och folkhälsan bestäms mer av levnadsvanor än av tjänster. Därför leder ökade satsningar på välfärd inte till ökad ekonomisk aktivitet. Kan man inte se fram emot tillväxt, kan man inte heller fortsätta skuldsätta sig.
Det är svårt att reformera strukturer.
Finansministeriet gav de övriga ministerierna och Kommunförbundet i uppdrag att ta fram åtgärder för att minska kommunernas utgifter med en ynka miljard. Men ingen ville vara den första att lägga halsen på stupstocken. Så det blev inga förslag. Kommunförbundet påpekade att de 535 kommunala uppgifterna är bestämda av riksdagen, alltså borde politikerna också bestämma vad som skall bort.
Strukturreformer handlar om prioriteringar, att lägga saker i en ordning där det viktigaste kommer först. Hushåll och företag tvingas ständigt prioritera. Har man inte råd med allt, måste man bestämma vad som är viktigast. Det finns flera principer. Sist-in-först-ut (SIFU) är att gallra bland de nyare, eftersom man för endast några år sedan klarade sig utan. Först-in-först-ut (FIFU) börjar med de äldsta, kanske redan föråldrade. Men detta kan bli väl nog fyrkantigt.
En strukturreform startar bäst med en diskussion om vision, strategi, ändamål och kärnuppgifter. Vilka uppgifter är centrala för ändamålet, vilka är perifera? Om ett företag tvingas gallra i produktsortimentet tittar man först på lönsamheten per produkt. En cost-benefit-analys säger vad det kostar i förhållande till vad det ger. Man kan också fråga kunderna och be dem rangordna sina prioriteter. Vad är de villiga att betala för?
Kunde man komma överens om kommunernas fundamentala målsättning kunde man utreda vilka uppgifter som ger det största bidraget i förhållande till vad de kostar, ta fram en prioriteringslista och kapa i den sämsta ändan.
Det finns orsaker till att man inte vill eller kan prioritera. Man kanske livnär förhoppningen om att ett mirakel händer och man slipper undan. Man kanske väntar och kräver att någon annan gör det först. Man kanske inte har några prioriteter. Tänk om kommunerna inte har någon kärnverksamhet? Alla de 535 uppgifterna trängs i kärnan eftersom var och en är det viktigaste för just den som har just detta fögderi. Alla vill diskutera enskilda punkter, men ingen vill ta sig an hela listan. Allting är lika viktigt, eftersom allting betyder pengar, arbetstillfällen och makt. Om kommunerna är till för att tjäna sig själva i stället för medborgarna kan man inte prioritera.
Paul Lillrank är professor vid Aalto-universitetet.