Theresa Norrmén: Kuratorer är vi allihopa
Det finns de som är väldigt insatta i något specialområde, exempelvis ett visst land, språk eller någon udda verksamhet.
Det finns de som är väldigt insatta i något specialområde, exempelvis ett visst land, språk eller någon udda verksamhet. Gemensamt för många av dessa experter är att de anser att det som sägs i medierna om deras specialområde sällan eller aldrig är rätt. Och också om fakta i sig skulle stämma så är det ändå fel i rapporteringen: ”dom” (journalisterna) lyfter bara fram fel saker och förvränger verkligheten, heter det.
Rysslandsvänner stör sig på att medierna bara talar om oliktänkande och politiskt färgade rättegångar, grekofiler ogillar att all rapportering den senaste tiden har handlat om det fascistiska Gyllene gryning, religionsanhängare vill inte ha mera nyheter om pedofili bland katolska präster, utövare av exotiska idrotter undrar varför det bara skrivs om deras hobby när det skett någon märklig olycka, och så vidare.
Förstås har de ju rätt, på sätt och vis. Medierna rapporterar om det som händer, det som avviker från det normala, och det är oftast dystra saker. Om till exempel Gyllene grynings anhängare ostört får trakassera och misshandla människor av ”fel” etnicitet medan polisen låtsas som ingenting är det helt klart värt att skriva om, trots att Grekland i övrigt är ett trevligt land. Men det är som om en del skulle kräva att varje nyhetsnotis om något ledsamt alltid borde åtföljas av ett ursäktande ”det bor också trevliga människor i landet, maten är god och landskapen hisnande”.
Visst är det sant att det är lätt att få en skev bild av världen om man bara följer med rubrikerna och den snabba rapporteringen. Jag är säkert inte den enda som numera i första hand associerar Ungern med fascistisk politik och judehat, USA med elektroniskt spionage, Guantanamo och vapenvåld och Ryssland med hetsjakt på etniskt, sexuellt eller politiskt avvikande, för att nu ta några exempel. Vad tänker du på när du hör ”Afrika”? Svarar du ”svältande barn och blodiga inbördeskrig” är du säkert inte ensam. Ändå finns det trevliga människor, god mat och hisnande landskap också i Ungern, USA, Ryssland och på den afrikanska kontinenten.
Riktiga medier har en ärlig strävan att vara mångsidiga, men inget medium har resurser nog att erbjuda alla de nyheter, all fördjupning och alla ”se-vad-fint-detta-är”-reportage som vissa skulle önska. Det som produceras är resultatet av en balansgång mellan resurser, tidsramar och nyhetströsklar – många gånger bra, men aldrig heltäckande.
Lösningen behöver inte vara komplicerad. I stället för att bara klaga på att ”dom” bara skriver ”fel” kan man själv kuratera information (ett uttryck lanserat av Brages arkivchef Jessica Parland-von Essen, Hbl 6.10), alltså leta fram och sprida kompletterande källor och relevanta fördjupningar. Informationen finns, bara man orkar söka, och det finns utmärkta verktyg för att dela med sig av det man har hittat på nätet.
I dag behöver ingen vara enbart passiv mediekonsument: alla kan inte vara medieproducenter, men så gott som alla kan vara mediespridare.
Theresa Norrmén är ordbrukare som översätter och skriver.