Politiserat klimat
När min mor Dorle, som var skådespelerska, en gång på 1930-talet tårögd kom hem och berättade att någon av hennes medsystrar på teatern hade fått den roll som hon så hett eftertraktade sade morfar: Säg när hon lämnar teatern så kör jag över henne!
När min mor Dorle, som var skådespelerska, en gång på 1930-talet tårögd kom hem och berättade att någon av hennes medsystrar på teatern hade fått den roll som hon så hett eftertraktade sade morfar: Säg när hon lämnar teatern så kör jag över henne! Morfar var bilentusiast.
Konkurrensen mellan skådespelare är stor och generositeten i relation till kollegerna sparsam. Andra yrkesgrupper där den inbördes avundsjukan florerar är journalister, författare och politiker. Och vetenskapsmännen.
Det är bland annat därför det är ganska sällsynt med vetenskapligt fusk. Forskarkollegerna ser noga till att ingen skapar sig berömmelse på felaktig grund. Den nu pågående debatten om klimatförändringen är ur den synvinkeln speciell. Man kunde ha hoppats att den hade följt normala avundsjukekriterier i den meningen, att argumentationen hade rört sig på en så hög vetenskaplig nivå som möjligt. Dessvärre har den besudlats av politik och pengar.
Klimatfrågan hör till de vetenskapsområden där det inte är lätt att komma med exakt argumentering. Man kan till exempel ofta inte utsätta teorierna för det som en del filosofer anser viktigt, nämligen att definiera ett läge där teorin visar sig falsk. Om man till exempel påstår att människoögat inte uppfattar ultraviolett ljus falsifieras teorin genast då man hittar en människa som faktiskt ser ultraviolett.
I klimatfrågan rör man sig med antaganden som underbyggs med en större eller mindre mängd observationer, men problemet är att också antagonistiska teorier kan motiveras. När skeptikerna påstår att 15 år utan genomsnittlig temperaturhöjning falsifierar klimatpanelen IPCC:s hypoteser presenteras en mängd motargument. Att hitta omständigheter som verkligen falsifierar motståndarnas argument är alltså svårt. Dessutom har alltför många alltför mycket att vinna på att de ursprungliga hypoteserna inte kastas omkull.
Det internationella energirådet IEA ansåg för några år sedan att man måste satsa 7 000 miljarder euro i offentliga och privata medel under de närmaste 20 åren för att begränsa jordens uppvärmning till två grader. Med andra ord 1 000 euro för var och en av jordens invånare.
Man kan säga vad man vill om dessa siffror, men det finns pengar att hämta. Stipendier och forskningsprogram för vetenskapsmän, pengar för industrier och en agenda för många politiker, som inte längre kan locka väljare med fördelningspolitik eller kampen mot kommunismen.
Att i dagens läge säga att vi kanske tog i för hårt med den där koldioxiden är ingen god affär. Den kraftiga betoningen av just koldioxiden har vidare lett till att så mycken annan miljövård hamnar på undantag. Och dessutom, om man faktiskt ville arbeta för mindre koldioxidutsläpp skulle en metod vara ökad utbildning av kvinnor i u-länderna, med mindre barnakullar och minskade utsläpp som följd. Här syns ingen aktivitet. För det finns mera pengar att hämta i ny bilteknologi till exempel. Det hade morfar gillat.
Geo Stenius är journalist i periferin.