Framgångsungarna och lärarutbildningen
Säg att du är tio år och finlandssvensk.
Säg att du är tio år och finlandssvensk. Du vill bli bättre i matematik under de sex år du har kvar i skolan. Kanske inte bäst, men åtminstone bättre än dem som just nu är på samma nivå. Du vet bara inte hur, eller vem du skall fråga. Utbildningsstyrelsen har svaret, i kapitel sju i den senaste uppföljningen av studieprestationer, tillgänglig på nätet. Man skall gå i en klass med en stor undervisningsgrupp i en skola i Södra Finlands län. Man skall själv få välja nivå på uppgifter på lektionerna. Man skall inte vara mobbad, inte skolka, göra sina läxor. Man skall ha föräldrar med studentexamen. Dessutom är det bättre att förutom svenska också prata ett annat språk hemma. Finska går bra.
Debatten som nu pågår om en svenskspråkig lärarutbildning i Nyland har ibland framställt det som att de här barnen är det problem som en ny utbildning i södra Finland skall lösa. Det kan hända att det skulle gå ännu bättre om de skulle ha en högre andel behöriga lärare, men i fortsättningen kan det ändå vara en poäng att vara tydlig. Det är brist på svenskspråkiga lärare i huvudstadsregionen, men resultaten är bra. I Österbotten finns gott om lärare, men i vissa kommuner är resultaten mycket dåliga. Lärarutbildningsdebattens utpekade problembarn visar sig alltså vara värsta framgångsungarna. Att argumentera för behovet av lärarutbildning till Helsingfors med utgångspunkt i deras skolprestationer är alltså inte motiverat. Andra säger att det är så långt till Vasa att studenterna inte orkar ta sig hela vägen dit. Kom igen. Tre och en halv timme. Ungefär lika länge som att köra till landet i Nagu från Helsingfors. Överkomligt, om man vill.
Pedagogerna i Vasa har gjort ett imponerande pionjärarbete. Fakulteten får ibland välbehövlig kritik, men levererar lärare och doktorer i stadig och ökande takt. Fyller fyrtio nästa år, och kan som den ålderns folk i allmänhet konstatera att det blev rätt okej ändå, livet. Men kanske lite ensamt.
Just det är ett möjligt argument för en till lärarutbildning. Att ge Pedagogiska fakulteten i Vasa lite konkurrens och variation. En ny lekkamrat. Inte en medtävlare med monopol som mål, utan någon som genom kontrastering och alternativ kan hjälpa den svenskspråkiga lärarutbildningen i Österbotten att fortsätta utvecklas, nu när den regionalpolitiska kampen för överlevnad är över. Därför är det värt att fundera på om inte tvåspråkiga Helsingfors universitet borde inrätta landets första tvåspråkiga lärarutbildning.
Det är gott om tvåspråkiga barn i södra Finland, och de blir fler. De behöver pedagoger med insikt om och erfarenhet av tvåspråkighet. Bakom hörnet kommer tvåspråkiga skolor och ökande språksamarbete. Inte för att man inte kunde göra det lika bra eller bättre i Vasa, som i den kommande efterlängtade språkbadsutbildningen tillsammans med Vasa universitet, men den finlandssvenska skolvärlden skulle som helhet vinna på att ha mer än en utbildare. För att komplettera, och för att ge den närliggande variation som är förutsättningen för lärande och utveckling. Två är så mycket mer än en. Särskilt när den ena redan står på stadiga ben och kan erbjuda den ryggrad som den finlandssvenska utbildningen behöver.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.