Annika Sandlund: Pojken i lägret
Skriver man om Syrien i dag får man vara glad om någon orkar läsa till slutet av det första stycket.
I ett av flyktinglägren i Turkiet finns en sju- eller åttaårig pojke med en röd urtvättad Angry Birds T-tröja som blir smutsigare och smutsigare för varje dag. Jag nalkas hans mamma i tält nummer 129 lite försiktigt, orolig för att hon ska skälla ut mig för att kläderna som vi köpt för den annalkande religiösa högtiden inte ännu nått lägret. Jag frågar så där försynt om pojken har andra skjortor.
– Massor, säger hon.
Men just den där skjortan, den vägrar han att ta av sig.
Hon bjuder oss att sitta på de skrangliga plaststolarna utanför tältet och bjuder på blandsaft från det lilla snabbköpet i lägret. Det är mindre än två meter till nästa tält, men familjen har spänt upp en filt mellan deras tältöppning och grannens och på så sätt fått en liten veranda. Över tältet har tjocka gröna stjälkar börjat slingra sig, på dem växer avlånga gulgröna frukter som ser ut som storvuxna bönor. Dem kan man använda som tvättsvampar om man torkar dem.
– Kommer man från en by så klarar man sig alltid, säger mamman när hon med blicken följer mina rörelser när jag försiktigt väger en böna i handen.
Medan jag skriver om pojken och hans familj ringer telefonen. En kompis från Finland. Hon frågar vad jag skriver om.
–Syrien, säger jag.
– Det har du ju redan skrivit om, säger hon.
Och det har hon ju faktiskt rätt i. Jag skrev en kolumn om Syrien för ganska exakt sex månader sedan. I hennes röst hör jag det som jag redan anat, skriver man om Syrien i dag får man vara glad om någon orkar läsa till slutet av det första stycket. Jag sätter mig ner och försöker börja om, men kommer inte på något annat att skriva om.
Pojken i den röda T-tröjan, hans mamma och hans fyra yngre syskon kommer från en by nära Latakia som ligger i landets norra del, nära gränsen till Turkiet. De anlände någon gång på vårvintern förra året och de första tre veckorna kom pojken fram till mig varje gång han såg mig och sade allvarligt: –They came ... and they bombed … They came … and ...
Det var den enda engelska han kunde, och samma svar upprepades också på arabiska, helt oberoende av vilken fråga han svarade på.
– They came and they bombed. De kom och de bombade.
Kvicktänkt och lättlärd pratar pojken i dag turkiska om inte flytande, så åtminstone en hel del bättre än jag som snart bott här i fyra år. Han springer lika glatt fram till oss varje gång, men han har slutat talat om bomberna. Han talar inte heller om sin pappa som blev kvar på gården för att försvara den. I stället visar han stolt hur han med tungan kan vicka på en lös tand i underkäken så att den ligger nästan lodrät mot tandköttet. Också för honom har den nya verkligheten blivit vardag. Han är en av den tredjedel av Syriens befolkning (som innan kriget beräknades uppgå till 20,8 miljoner) som befinner sig på flykt, antingen innanför eller utanför Syriens gränser. Det är grovt räknat mer än varenda nu levande finländare.
Den 16 september i år började pojken i skolan i lägret. Lika lite som någon annan har jag något absolut svar på vad som bör göras. Men jag kan inte komma på något viktigare att skriva om.
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.