Favorit i repris
Tre år har gått. Finns det skäl att uppdatera, förändra eller skärpa lägesbeskrivningen?
Läsarnas reaktioner på en kolumntext varierar kraftigt. För det mesta hör skribenten ingenting, men ibland händer det motsatta. När jag i april 2010 skrev om det växande ryska inflytandet i Finland, visade det sig att den texten levt vidare (”Östanvinden blåser igen”). Under mer en tre år har jag fått många kommentarer och frågor: Vart leder detta?
Kolumnen var inte russofobisk, präglad av rysskräck. Men den varnade för den handfallenhet som myndigheterna visat när den ryska självmedvetenheten växte. Den ryska barnombudsmannens framfart, det dubbla medborgarskapets konsekvenser och bristen på en målmedveten integrationspolitik för ryska invandrare berördes.
Tre år har gått. Finns det skäl att uppdatera, förändra eller skärpa lägesbeskrivningen? Nyss gavs riksdagens jubileum en rysk profilering. Bra så, historien bör respekteras och språkkunskap uppmuntras.
I dag gäller debatten om visumtvånget borde avskaffas. Tonfallet i medierna har förändrats. Med hänvisning till de svåra tiderna betonas nu den ekonomiska nyttan av att de ryska turisternas antal skulle tre- eller fyrdubblas, från en till kanske tre miljoner.
Samtidigt fortsätter framstötarna för att ryskan borde ersätta svenskan i östra Finland. Det tycks finnas en barnatro om att ungdomarna skulle anamma ryskan lättare än svenskan. Knappast är det så enkelt. Kanske borde man fundera på litet tvångsryska för ekonomins bästa – tillbaka till 1910-talet? President Paasikivi skulle vända sig i sin grav.
Är detta ytfenomen eller tecken på ett mera djupt gående mentalitetsskifte? Jag tycker mig ana att den gamla ideologiska ambivalensen som alltid funnits hos det finska folket igen gör sig gällande. I formell mening har vi anammat västerländska demokratiska värderingar, men under ytan finns en dragning till östligt auktoritärt tänkande, en mental Drang nach Osten. Man har till och med ansett att Finland är tudelat, geografiskt längs linjen Uleåborg-Viborg, men också attitydmässigt.
Jag tycker det är allt skäl att ställa frågan om vi är på väg in i en ny period av anpassning till den nu ekonomiskt starka grannen. Lockelserna är många eftersom den ryska marknaden är nödvändig för vår återhämtning. Samtidigt borde den idépolitiska gränsdragningen vara glasklar: En nordisk liberal grundsyn är inte förenlig med dagens ryska samhällsideologi. Om och när nya ryska framstötar om särbehandling eller åsiktsbegränsningar görs, bör de bemötas klokt, men beslutsamt, snabbt och entydigt.
Kanhända finns här en roll för oss finlandssvenskar: Om banden till Norden försvagas genom den signal avskaffandet av den obligatoriska svenskundervisningen innebär, är det skäl att än en gång påminna om den stora linjen, Finlands väg mellan öst och väst.
Miljonturismen kan vi nog bemästra. Om momsåterbäringen vid gränsen kunde slopas blir besökarna färre men vår behållning kanske lika stor.
Ryssland hotar oss i dag inte fysiskt. Det verkliga hotet uppstår om vår självförståelse och identitet påverkas av den allt starkare ryska närvaron.
Pär Stenbäck är minister.