Fritjof Sahlström: Förtryckta människor springer inte fort
Vad är det värt att få vara med i OS i Sotji? Är det bara att gilla läget och nöja sig med att skida, eller skall man lacka naglarna och köra för regnbågsflaggan?
Emma Green-Tregaro, svenska höjdhopperskan, har ställt frågan. Hon påminde idrottsvärlden om att det offentliga Ryssland är fientligt inställt mot homosexualitet. Det blev ett himla liv. Ledare hänvisade till Internationella Olympiska Kommittén IOK:s riktlinjer, till att en förutsättning för att idrotten skall vara en mötesplats för hela världen är att den står över politiken. ”OS är så pass pressande att allt fokus ligger på tävlingen”, kommenterade släggkastaren Olli-Pekka Karjalainen. En klassiskt olympisk hållning. I Aten klädde idrottarna av sig nakna inför varandra, även om de kom från folk i krig. Sedan sprang, kastade och brottades de med bara ett mål: att vinna.
Viljan att vinna är elitidrottens enda drivkraft, och gör också elitidrottarens liv egoistiskt. Det är villkoret för att lyckas. På de här individualisternas kroppar och prestationer projicerar publiken – du och jag, Stubb och Arhinmäki – sedan våra egna bilder av nationell identitet och kollektiv beundran. Det är ibland så vackert att det är värt en hel del. Men om priset är mänskliga rättigheter?
Knappast. Nu är idrottsrörelsen inte någon diktatur: alla får vara med, oavsett hudfärg, kön och sexuell läggning. De skall bara inte göra någon affär av vem de är. Problemet med Emmas naglar var inte målningen, utan att hon också kommenterat dem på bildsajten Instagram, genom att också skriva ”#pride” efter bilden. Enligt den här logiken får finländska idrottare på väg till OS i Sotji i vinter hålla fingrarna borta från sociala media efter att ha ätit regnbågslax, eller efter att ha läst om hemlandets regnbågsregerings reformer.
Det är absurt, och man kan skratta åt det. Men för dem av oss som gillar idrott mycket men rättvisa ännu mera kan det kännas svårt att ignorera en så grundläggande mänsklig rättighet som sexuell läggning. Då är det bra att komma ihåg Sydafrika. Efter en del velande bestämde sig hela den internationella idrottsrörelsen på sextio- och sjuttiotalet för att sätta Sydafrika i idrottslig bojkott så länge apartheid fanns kvar. Raspolitiken blev helt enkelt för mycket.
Ingen fick tävla i Sydafrika, och ingen sydafrikan fick tävla utomlands. Rekord satta i landet räknades inte. Idrotten tog politisk ställning, och var med om att åstadkomma förändring.
Ryssland är inte Sydafrika, och en bojkott av Ryssland är knappast realistisk.
Men idrottsrörelsen behöver påminna sig om sin egen historia, om rättigheten och skyldigheten att ta ställning när politiken går över gränsen. Uppmuntra idrottarna att visa vad de tycker om det ryska förtrycket av homosexuella. Sluta huka! Världen kommer att tacka er. Och också om man kanske inte tror det först så kommer också sporten själv att vinna på det. I all sin individualistiska egoism är elitidrotten som kollektivt system nämligen också märkligt radikalt neutral.
Den bästa skall vinna. Det är bara med så många som möjligt på startlinjen som vi kan vara säkra på att den som vinner verkligen är bäst. Och förtryckta människor springer inte fort.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet