Haakana: Vattenlekar utan ände
För de generationer som vuxit upp utan dagens komfort på sommarstugan har de senaste trettio åren inneburit en makalös uppgradering. Men är det över huvud taget tänkbart att våra barn kommer att använda rent vatten lika sorglöst som generationen innan? frågar Markus Haakana.
Största delen av min barndoms somrar tillbringade vi på en stuga, som inte låg vid vattnet, varken sjö eller hav. Bastu fanns inte, inte rinnande vatten, avlopp, vattenklosett eller – vilda tanke – diskmaskin. Vi bar in vatten från en brunn på andra sidan vägen. Då det inte var fullt drickbart, hämtades dricksvatten i dunkar från stan. Tvättade oss gjorde vi med regnvatten och till stranden tog det kanske tio minuter att cykla. Jag kan inte med bästa vilja säga att min barndoms somrar skulle ha känts torftiga eller präglats av brist på vatten. Att vatten var något man skulle använda sparsamt var däremot rätt klart, eftersom nytt vatten alltid måste hämtas från ett eller annat ställe.
Sedan dess har mycket hänt. I dag har sommarstugorna vatten, avlopp, toalett och diskmaskin. För alla oss som vuxit upp utan denna komfort har de senaste trettio åren inneburit en makalös uppgradering. Brunnar borras här och där, och avloppsbrunnarna säljer som smör. Det är en inte alldeles liten industri som vuxit upp kring bekväma sommargäster i Raseborg, Pargas och andra orter med många sommargäster.
I dag konsumerar vi nästan lika mycket energi och vatten på stugan som hemma i stan. Sommarstugan ska i dag helst vara alltigenom bekväm, inte ett ställe dit man drar sig tillbaka för att leva enklare i några veckor.
Men på stugan blir gränserna för vår konsumtion tydligare. Det som bara kommer ur kranen i stan har på stugan både ett ursprung och en slutdestination, och vi kan tydligt följa med hur vattenförråden töms respektive fylls under sommaren.
För några veckor sedan sinade så vår brunn på stugan. Medan vi lite äldre funderade på a) vems fel det var och b) vad göra åt situationen var barnen lätt förbryllade. Vad v då ta slut? Bara tanken på att vara extra sparsam med vattnet på stugan tror jag aldrig har slagit dem. För dem är dagens sommarstuga inte en uppgradering, utan ett utgångsläge.
Och mitt i sommar och badplask kan jag inte undgå en dyster tanke: Finns det rum för ytterligare uppgraderingar? Är det över huvud taget tänkbart att våra barn kommer att använda rent vatten lika sorglöst som generationen innan? Och om svaret är nej, vem ska tala om det för barnen?
Det är svårt att identifiera och åtgärda sin egen överkonsumtion om man aldrig sett annat – och det gäller vuxna lika mycket som barn. Få av oss går med på att tumma på livskvaliteten (och rent vatten är lika med livskvalitet) frivilligt, för ett abstrakt allmänt gott. Vi vaknar först när brunnen sinar.