Georg Walls: Av vem och till vad den sociala kunskapen används
Det sociala är ett led i kampen för social rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Därför är det angeläget att se efter om uppbyggnaden av den sociala sektorn främjar de angivna intentionerna, skriver Georg Walls.
Frågan om vem som är och vem som inte är sakkunnig har debatterats i ministerier, i kommuner, i utbildningssektorn, i akademiska kretsar och så vidare. Likaså inom socialsektorn. Det finns gränsområden där olika kunskaps- och beslutsstrukturer existerar sida vid sida. Då är det fråga om vilka uppgifter och argument som blir utslagsgivande vid beslutsfattande. Det förs en ständig kamp om definitionsrätt, profession och status.
En del kunskapsområden är rätt entydigt experternas domäner, en del är betydligt svårare att positionera. Delvis kan det bero på avsaknad av entydiga definitioner av och måttstockar för kunskapsstoffet. Delvis på att olika element ingår i det vi utforskar, av vilken orsak frågor om olika röns beviskraft kan uppstå.
Vad är det vi mäter och vad blir utanför? Hur är kunskap i sig relaterad till utnyttjandet av kunskap i praktiken? Vem och vilka använder kunskapen och till vad? Undanhålls eller förträngs kunskap? Det här rör också socialsektorns kunskapsutveckling och på den baserade åtgärder, allt från social planering och sociallagstiftning till sociala tjänster, socialbidrag, individuella vårdbeslut och ingripanden.
Den beslutande, dömande och verkställande makten skall enligt läran om maktens tredelning hållas åtskilda. Men hur är det då data och åtgärder kräver medverkan av flera aktörer för att tas fram och appliceras? Kan det gå så att en maktinstans i stället för att dela med sig bygger upp försvarsmurar ifall politiska viljor eller oviljor tillåts avgöra. Eller då sakkunskap inte noteras.
Som vi vet ligger beslutsfattandet inom det sociala på de förtroendevalda i olika nämnder, avdelningar och utskott. Allt fler ärenden delegeras till den utförande sektorn. Å andra sidan hör beslutsfattande och maktutövning ihop. Och inte bara makten utan också statusen, tjänstemännens, klienternas, kundernas, internernas med fleras. Det här gör maktfördelningen till en strukturell fråga, till en fråga om hur socialsektorn är uppbyggd och vilka inre och yttre krafter som styr, ställer och avbeställer.
Det sociala är inte enbart en utväxt av den samhällspolitiska styrningen utan också en viljeyttring för åtgärdande av samhällets fördelningsproblem. Ett led i kampen för social rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Därför är det angeläget att se efter om uppbyggnaden av den sociala sektorn främjar de angivna intentionerna.
Ännu på 1950-talet kunde man i kommunalhemmens verksamhetsberättelser hitta ur institutionens synvinkel relevant statistik över anstalternas svinbestånd med skilda uppgifter om vikt, antal galtar, suggor, griskultingar och så vidare. Men just ingenting om kommunalhemmens övriga invånare. Likaså räckte det med att som grund för placering av ett barnskyddsbarn i adoptivvård ange ”Placera barnet … i gratis vård”. Uppgifterna berättar om hushållning och levnadsförhållanden, inte om omhändertagna barns eller äldres behov, sinnesstämningar eller om när- och vänkontakter.
Inom medicinen ställs diagnoserna och vårdbesluten av läkare som auktoriserade experter i hälso- och sjukvård. Högst konsulteras kolleger. Sociala problem skiljer sig från medicinska emedan orsakerna vanligen är samhällsrelaterade, låt säga arbets- eller bostadslöshet, spruckna familjeförhållanden etcetera. Sociala problem är emellertid också en fråga om besluts- och handlingslegitimitet, vem eller vilka som har makt att definiera det sociala problemets orsak. De förtroendevaldas sakkunskap späds på med livserfarenheter, ideologiska grundsyner och partitaktiska hänsyn.
Socialsektorns akademiskt utbildade expertis blir handläggare av följdverkningar för enskilda klienter i stället för utredare av problemens orsaker. Utifrån detta scenario ter sig överföringen av utkomststödsbyråkratin från socialbyråerna till Folkpensionsanstalten välkommen. Hoppas det får efterföljare.
Samhällets och marknadskrafternas strukturella problem blir medborgarnas sociala problem och människorna socialtjänstens klienter. Här kan vi erinra oss några tankegångar i Fredrik Soncks utmärkta ledare (Välfärdens ABC, HBL 15.6) ”… trots att alla politiska partier säger sig omfamna välfärdssamhället … inrymmer välfärdssamhället också en funktion … att (fördela och) omfördela resurser genom lagstiftning och beskattning, om vilken det minsann inte råder någon konsensus”.
Och Sonck tillägger: ”Att partierna undviker en ideologisk-moralisk diskussion och i stället … diskuterar vilket samhälle 'vi måste nöja oss med' är inget mindre än politisk fanflykt”. Det är uppenbart att tudelningen mellan mål och medel också avspeglas inom socialvården. Här kan man skönja en eftersläpning i ett samhälle som i övrigt definieras och styrs enligt kunskapsbaserade argument.
I utbildningen inom socialsektorn har multiproblematiken beaktats genom att undervisa i socialpolitik, socialpsykologi, socialrätt och socialt arbete simultant och därtill andra valbara statsvetenskapliga och pedagogiska ämnen. Ett hinder för överföring av teori och praktik till handling inom socialsektorn är dess svaga representation inom sektorns beslutsfattande instanser och inom planeringen.
Förtroendemännen och juristerna efterfrågar kontrollkunskap. Ekonomerna kvantitativ, försäkringsanstalterna statistiska och medicinska och socialarbetarna kvalitativ kunskap som stiger fram ur människornas livssituationer. Klienterna i sin tur efterfrågar konkreta handlingar och information som hjälper, stöder och respekterar dem och likaså information om hur söka tjänster och varifrån.
Utöver här antydda problem tillkommer att social- och omsorgstjänsternas producenter blivit allt mer mångnationella, varav följer svårigheter att följa upp de nya aktörernas ageranden över tid. Om det här finns det tyvärr litet forskning.
Den nya socialvårdslagen (1301/2014) som gradvis trätt i kraft avser hjälpa i synnerhet barn i behov av särskilt stöd. Servicegaranti för ungdomar möjliggör mångprofessionellt stöd på ett ställe och en egen kontaktperson. Klienten har rätt att bli hörd. Socialarbetaren borde emellertid ha vetorätt att överföra ärendet till förnyad behandling då hens sakkunskap avviker från beslutsfattarnas. Detta utöver klienternas besvärsrätt. Det skulle inte inkräkta på maktens tredelningslära, men skulle accentuera sakkunskapens betydelse. Härtill kommer den status en profilering av socialarbetet kunde ge socialsektorn och dess klienter.
Georg Walls
är professor emeritus i socialpolitik, särskilt socialt arbete.