Skotska nationalister kan bli en mardröm för brittiska labour
”Better Together” hette det då skottarna förra hösten röstade om självständighet och unionen med knapp majoritet hölls ihop. Nu är unionen åter i fara. Vakna!
Ingen kunde ha förutspått det, men så låter det igen på de brittiska öarna och man kan faktiskt säga att det inte denna gång är en satt karl som talar passionerat för Skottlands självständighet utan en elegant kvinna som uttrycker sig väl och vet vad hon vill: Nicola Sturgeon alltså. Sedan 2014 är hon Skottlands förste minister och det skotska nationalistpartiet SNP:s partiledare efter Alex Salmond.
Den 7 maj är det parlamentsval och då röstar hela Storbritannien. I dagsläget ser det inte ut som om något parti skulle få majoritet i Westminster. David Camerons konservativa trodde länge att väljarna skulle bli skrämda av tanken på ett ekonomiskt kaos under Ed Miliband, men precis så har det inte gått hittills. Prognosen är i alla fall fortfarande för tories eller labour en koalitionsbildning av något slag med hjälp av små partier eller att skapa en minoritetsregering.
I fjol var Nigel Farages Ukip-parti den stora nyheten. I år är det de skotska nationalisterna i Scottish National Party (SNP) som har haft ett överraskande stort uppsving i opinionsmätningarna med följden att hela 50 av Skottlands 59 platser kan gå till SNP. För brittiska labour skulle det vara en katastrof: En Miliband-regering i Westminster behöver skotska labour. Hur kan det då komma sig att de skotska väljarna stannat lojalt kvar i nationalistpartiet? En förklaring som regelbundet dyker upp i alla diskussioner är att självständigheten i Skottland är en dröm som lever starkt kvar.
Något sådant sade också Sturgeon nyligen även om hon bäddade in det försiktigt i partiets manifest. SNP vill framför allt, heter det, ”sträcka ut handen i vänskap”. SNP:s parlamentsledamöter i Westminster skulle vara redo att samarbeta med Ed Milibands labour och stödja en labour-regering. ”Stödja” alltså, inte gå med i en koalition. (Samarbete med Camerons tories är helt uteslutet).
Ed Miliband själv har inte velat bekräfta eller dementera möjligheten att partiet skulle ta emot stöd från SNP, men i en BBC-intervju häromkvällen sade han att SNP i alla fall inte kommer att ”vara den som bestämmer”.
Också skottarna har haft smått roligt åt paniken och Alex Salmond skojade att han skulle bli den som skriver nästa budget åt labour! – Där ser ni, hojtade Cameron.
Just hur rörigt det hela har blivit började man förstå då tidigare konservative premiärministern John Major också tog i på skarpen och menade att en Miliband-regering stödd av skotska SNP skulle ”åstadkomma förödelse” i form av högre skatter och arbetslöshet, och att det skulle föra med sig ”en daglig dos politisk utpressning”.
Jag erinrar mig inte något annat tillfälle då en labourledare fått moraliskt stöd av en tory! Men jag kommer väl ihåg att Major själv hade det jobbigt 1996-97 och fick lov att rafsa ihop allianser.
Sakpolitiskt kan man konstatera att SNP och labour inte står så lång ifrån varandra även om SNP är mera åt vänster. När det gäller den europeiska unionen vill både labour och SNP bli kvar inom EU. Mest kontroversiellt är SNP:s krav att Storbritanniens kärnvapen skall skrotas ned och atomvapenubåtarna Trident i Skottland avlägsnas eller i varje fall inte förnyas.
SNP:s unika frammarsch kan tillskrivas Salmonds ledarskap de senaste åtta åren, och också Nicola Sturgeons. Partiet är det tredje största i Storbritannien. Sturgeon har varit en överraskning både för skotska väljare och för engelska medier och gallup har gett henne fulla poäng för klart och välformulerat deltagande i partiledarnas debatter. Många är troligen besvikna att hon själv inte ställer upp i parlamentsvalet i Westminster men hennes roll är tillsvidare i Edinburgh och Holyrood-parlamentet och som skotsk förste minister. Hennes föregångare Alex Salmond ställer emellertid upp i parlamentsvalet och ingen väntar sig att han skall hålls tyst i London om han vinner.
David Torrance berättar i sin bok om Nicola Sturgeon att Alex Salmond ofta har fått lov att förklara ”fenomenet Sturgeon”. Hon kommer från en arbetarklassmiljö, föräldrarna röstade med SNP men var inte politiskt aktiva. Nicola har sagt att politiken blev levande för henne då hon var skolflicka och utkomsten i hennes hemby Dreghorn var kolbrytning. Men på 1970-talet och det tidiga 1980-talet hade kolgruvorna lagts ned och Margaret Thatchers ”nyliberala experiment hade nått sina destruktiva höjder (…) min fars generation var rädd att om den förlorade sitt arbete skulle den aldrig mera jobba”.
Nicola Sturgeon utbildade sig till jurist och engagerades småningom av Alex Salmond som lade märke till hennes politiska talanger då hon var bara 18 år. Sturgeons skotska nationalism visade sig också på 1990-talet i en debatt om Maastricht, då det sades att Sverige och Skottland har en naturlig samhörighetskänsla. Sturgeon svarade att medan Sverige kunde spela en roll på högsta nivå i EU var Skottland ”andra klassens medborgare som fick lov att hoppas att en oförstående regering i London bevakade Skottlands intressen”.
Det är framför allt oklokt att för tillfället behandla de skotska nationalisterna som oönskade utbölingar; det stärker det skotska självständighetsbehovet och ger upphov till en tidigare skotsk partiledare, Gordon Wilsons tankar nyligen: ”Vi ses som tjänstefolket i Downton Abbey.”
Även om Ed Milibands labour inte lyckas forma en regering ensam behöver han inte nödvändigtvis söka hjälp från SNP; han kan också få stöd från de gröna, det walesiska partiet och till och med från liberaldemokraterna. David Camerons tories kan likaledes söka sig till Nordirland, Wales, till och med Ukip. En sista möjlighet är en minoritetsregering. Här har britterna inte en ärorik historia. Harold Wilsons minoritetsregering 1974 spökar i folkminnet.
Kerstin Lindman-Strafford
är journalist i England.