Antisemitismen måste bekämpas
Vi reagerar mot de antisemitiska troper som i allt högre grad tycks smitta ned den offentliga debatten även i Finland. Reaktionen gäller den i många avseenden berättigade kritiken mot högerregeringen i Israel och dess politik gentemot palestinierna.
Den gamla antisemitismen byggd på rasteorier har gett vika för en ny form av judehat som är kopplad till, men inte orsakad av, den israelisk-palestinska konflikten. Den växande judefientligheten i Europa är inte ett resultat av Israels hårdföra politik: Israels agerande förorsakar inte antisemitism, lika lite som Robert Mugabes agerande förorsakar rasism, men det kan aktivera en redan existerande judefientlighet.
Den antijudiska traditionen försvagades temporärt efter Förintelsen men försvann aldrig och är fortfarande en integrerad del av Europas kristligt-västerländska kulturarv. En del av den starka Israelkritik som florerar i våra medier bygger på teman som är typiska för den nya, ”politiskt korrekta” antisemitismen.
Israel kan och ska kritiseras – till och med hårt – men eftersom det kan vara svårt att få syn på skiljelinjen mellan legitim och illegitim Israelkritik är det viktigt att definiera kriterierna för den sistnämnda.
Enligt forskning kring ämnet återkommer vissa antijudiska teman i den nya antisemitismen. Ett sådant tema är den kristna antijudaismen. Åtskilliga kommentatorer knyter – sannolikt omedvetet – an till denna och påstår eller antyder att Israels politik styrs av en ”gammaltestamentlig” hämndlystnad, kodifierad i satsen ”öga för öga, tand för tand”. Olika hänvisningar till Gamla testamentet tjänar ofta detta ändamål.
Ett annat centralt tema är analogierna mellan Israel och Nazityskland samt mellan den israeliska politiken mot palestinierna och Förintelsen. Genom att projicera nazismen och Förintelsen på offren eller de efterlevande för dessa förbrytelser sker inte bara en efterlängtad skuldavlastning; judarna förvandlas därigenom också till legitima måltavlor för en uppdämd fientlighet.
Bilden av det ”nazistiska Israel” utvecklades ursprungligen på 1960-talet av den sovjetiska antisionistiska propagandan, men sögs snart upp av den europeiska extremvänstern. Med tiden har den attraherat allt bredare opinioner. Hänvisningar till ”Endlösung” eller ”Anschluss” är typiska exempel på detta.
Temat ingår både i den definition av antisemitism som EU Monitoring Centre on Racism and Xenophobia, numera EU Agency for Fundamental Rights antog 2005 och i de nyckelfraser som den franska språkprofessorn Georges-Elia Sarfati identifierat i den antisionistiska ideologin, vars rötter ligger i äldre ideologier, framför allt kommunismen.
Nyckelfraserna kan sammanfattas i uttrycket ”Israel är ett sionistiskt, fascistiskt, rasistiskt och imperialistiskt land”. Dessa ord som tar sin näring ur västerländernas största synder (till exempel ”apartheid” och ”bantustan” i samband med rasismen) väcker starka känslor och är därför lätta att minnas.
När de har upprepats tillräckligt ofta och länge gör de både nyckelfraserna och parallellerna överflödiga – det räcker med nyckelordet ”Israel” eller ”sionism” för att man ska associera till den absoluta ondskan. Sedan behöver man bara vara emot nazism – och vem är nu inte det? – för att helt naturligt också vara antisionist.
Det antisionistiska språkbruket förbereder den judiska statens förintelse på samma sätt som det antisemitiska språkbruket föregick Förintelsen. Antisionister anser Israels tillblivelse 1948 vara ett misstag som skuldtyngda västländer gjorde för att de ville kompensera judarna för deras öde under nazismen.
Men – detta stämmer inte: den FN-plan som 1947 skapade Israel kom till med stöd av USA och Sovjetunionen. Ingendera av dessa länder led av skuldkänslor för nazismen 1947, vilket de inte heller hade någon anledning till.
De antisionistiska språkbilderna bygger på traditionella judefientliga föreställningar som utvecklades till sin nuvarande form i Sovjetunionen under Stalin och senare på 1960- och 1970-talen. Socialisterna drog från första början en parallell mellan judendom och kapitalism/penninghunger samt mellan judar och kapitalister, bland annat i den antisemitiska pamfletten Zur Judenfrage som Karl Marx publicerade 1843.
På samma sätt som mänskligheten enligt den kristna frälsningsläran skulle förlösas när judarna försvinner efter omvändelse till kristendomen, skulle räddningen i Marx sekulära version komma när kapitalismen och kapitalisterna, det vill säga judendomen och judarna, hade försvunnit.
Socialdemokratin tog för det mesta avstånd från antisemitismen men så skedde aldrig inom den kommunistiska rörelsen.
I Sovjetunionen var den antisionistiska diskursen fast förankrad i traditionella judefientliga myter. Denna diskurs kulminerade 1975 när Sovjetunionen och arabländerna lyckades få igenom ”sionism är rasism”-deklarationen i FN. Den upphävdes inte förrän Sovjetunionen fallit 1991.
Det extremvänstra idéarvet spred sig via så kallade vänsterintellektuella till en del av socialdemokratin, främst på 1970- och 1980-talen. Medvetenheten om dessa idéers historiska rötter försvann på vägen och en salongsfähig form av antisemitismen gjorde comeback i den offentliga debatten. Nidbilden av den onde juden förvandlades till nidbilden av den onda judiska staten.
Fastän antisemitismen är ett betydligt allvarligare problem i en rad andra europeiska länder än i Finland finns också här tendensen att både förneka och tolerera den. Detta har skapat ett klimat där judefientliga bilder, rätt paketerade, blir accepterade i den offentliga debatten.
Svante Lundgren
Docent i judaistik vid Åbo Akademi
Ulla Bruncrona,
litterär översättare, Paris, Helsingfors
Thomas Henrikson,
Filosofie doktor, docent, Berlin
Tom Sandqvist,
Författare, professor, Nyköping, Stockholm
Barbro Holmberg,
Kulturredaktör
Pamela Brandt,
Bildkonstnär
Christian Brandt,
Författare
Caterina Stenius
Kulturredaktör, Helsingfors