Nato – en debatt som måste föras
Krisen i Ukraina har helt väntat lett till högre varvtal i den säkerhetspolitiska debatten också hos oss. Minsann skulle vi leva i en märklig, för att inte säga förgången, värld om den pågående dramatiska händelseutvecklingen i en av Rysslands grannstater – med Ryssland själv inblandad – inte väckte några som helst tankar hos oss om hur Finland bäst tryggar sina egna säkerhetspolitiska intressen på sikt.
Vår relation till Nato kan inte vara exkluderad när vår framtida säkerhetspolitik debatteras och planeras.
Tidpunkten för denna debatt tycks ändå alltid vara ”fel”. Vi som under senare år försökt lyfta fram Natofrågan som en bland andra på den politiska agendan får ständigt höra att ”frågan inte är aktuell”. Motiveringen lyder att det inte finns någon kris eller hotbild som Nato skulle vara svaret på. Efter ytterligare en hänvisning till regeringsprogrammets Natoskrivningar brukar debatten vara slut med det.
Nu när det dessvärre pågår en kris i grannens granne samtidigt som vi sett bilder på propagandistiska militärövningar också på Karelska näset, har Natofrågan osökt dykt upp i debatten. Men förbluffande nog heter det också nu att ”tidpunkten inte är tätt” för en debatt. Nej, ingen skall förstås inbilla sig att medlemskapsansökan skulle ha blivit akut bara för Ukrainakrisens skull. En ansökan behöver noggrann beredning och omfattande samhällsdebatt – som vi alltså borde ha fört redan för länge sedan.
Frågan inställer sig ändå: när skall denna debatt då föras om tidpunkten alltid är ”fel”? Och varav denna ovilja att debattera? För i verkligheten är den officiellt uttalade politiska ståndpunkten sedan flera år tillbaka allt annat än avog mot Nato.
Den har uttryckts bland annat i den försvars- och säkerhetspolitiska redogörelsen från 2009 där det sägs att ”Det finns också i fortsättningen starka grunder för att överväga ett finländskt Natomedlemskap”. Det nu gällande regeringsprogrammet från 2011 citeras ofta bara delvis då man nämner meningen ”Finland planerar inte att ansöka om medlemskap i Nato under denna regeringsperiod”. Detta är sant, men resonemanget fortsätter: ”Finland (…) bevarar möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato” och ”Finland bedömer ett eventuellt medlemskap i Nato utifrån sina egna säkerhets- och försvarspolitiska intressen”.
Det sistnämnda är viktigt. Det är alltså våra egna intressen, inte någon annans, som gäller då vi överväger plus och minus och fattar vårt beslut.
Ser vi på hur Finlands relation till Nato utvecklats märker vi att frågan om ett eventuellt medlemskap inställer sig som en logisk konsekvens. Sedan 1994 ingår Finland i Natos program för Partnerskap för fred. Vi har deltagit i Natoledda krishanteringsoperationer i Kosovo, Bosnien och Afghanistan. Vi har skaffat oss olika slag av Natokompatibelt försvarsmaterial. Och så vidare.
Om Finlands relation till Nato utvecklats gäller detsamma minsann också för själva Nato. Från att ha varit en av polerna i det kalla krigets världsordning är Nato i dag en ledande krishanteringsorganisation baserad på en värdegemenskap för 28 demokratier – nu dessutom ledd av en dansk. 95 procent av EU:s befolkning bor i ett Natoland. Tre av fem nordiska länder, Norge, Danmark och Island som vi brukar jämföra oss med, hör sedan länge till Nato. Nästan alla forna östblocksländer och alla tre baltiska länder har anslutit sig. Också flaggan för isolationismens mångåriga symbol, Albanien, vajar i dag utanför Natohögkvarteret i Bryssel. Det om något visar hur mycket Europa, världen och Nato har förändrats.
I termer av konkret samarbete är Finland alltså redan nu i samma båt som medlemsländerna. På en väsentlig punkt är vi det ändå inte. Bara ett medlemsland kan ifall av kris eller anfall räkna med säkerhetsgarantier och militärt stöd av Nato, med stöd av Natogrundstadgans artikel 5. Skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är alltså väsentlig.
Även om steget till fullt medlemskap inte i verkligheten vore särdeles stort och Finland sannolikt kunde räkna med en kort anslutningsprocess är frågan om medlemskap såklart utrustad med många politiska och praktiska dimensioner. Ett Natomedlemskap är otänkbart utan ett tillräckligt starkt folkligt stöd, något också Nato själv betonar. Detta stöd kan mätas med antingen en riksdagsmajoritet eller en folkomröstning, som inför EU-medlemskapet hösten 1994. Ett folkligt stöd får medlemskapet inte innan det kunnat motiveras tillräckligt bra och backas upp av den utrikespolitiska ledningen och andra ledande politiker.
Den stora frågan är såklart om ett medlemskap förstärker eller försvagar Finlands säkerhetspolitiska position och intressen? Till bilden hör också att Finland och Sverige borde ha en koordinerad syn på ett eventuellt medlemskap. På sommaren 1991 överrumplade Sveriges regering Finland med att ansöka om EG-medlemskap. Detta mönster får inte upprepas, vilket våra länder dessbättre nu är ense om.
En modell för hur en integrationspolitisk icke-fråga på kort tid blivit en akut fråga är uttryckligen EU-medlemskapet. Ännu 1990–1991 hette det i Finland att frågan inte är aktuell (låter det bekant?). Men redan i början av 1992, efter Sovjetunionens fall, hade medlemskapsfrågan blivit aktuell och backades upp av den utrikespolitiska ledningen, med president Mauno Koivisto i spetsen. Senare har det visat sig att han anförde bland annat säkerhetspolitiska skäl. Det fanns ett momentum. Därefter började folkopinionen svänga. Fördomar, felaktiga påståenden och spöken från det kalla krigets tidevarv motades i grind. I folkomröstningen var jasidan slutligen 57 procent stark.
På samma sätt bör också vår Natodebatt klara av att analysera medlemskapets effekter med mera fakta och rationalitet och mindre rykten och emotioner. Fakta är exempelvis att Finland såsom Natoland inte tvingas ta emot kärnvapen, trupper eller militärbaser mot sin vilja, inte tvingas höja militärbudgeten, inte avstå från den allmänna värnplikten och fortsättningsvis själv avgöra om deltagande i en Natoledd operation.
Besparingar i försvarsbudgeten skulle det knappast bli, men inte stora merutgifter heller. Notan vore ungefär 20 miljoner euro i årlig medlemsavgift plus kostnader för deltagande i eventuella operationer, snabbinsatsstyrkan NRF samt löner och uppehälle för den personal vi förväntas placera i Natos kommandostrukturer.
Finlands andliga klimat över 20 år efter Berlinmurens och Sovjetunionens kollaps bör möjliggöra en öppen Natodebatt hos oss. Tidpunkten kan aldrig vara fel för att fundera på hur vårt land bäst tryggar sina nationella ekonomiska, politiska och säkerhetsrelaterade intressen. De enda begränsningar som kan finnas är de vi själva konstruerar mellan våra öron.
Stefan Wallin
försvarsminister 2011-2012
Jan-Erik Enestam
försvarsminister 1999-2003
Elisabeth Rehn
försvarsminister 1990-1995
Ole Norrback
försvarsminister 1987-1990
Carl Olaf Homén
försvarsminister 1974-1975
(SFP