Våldsamt religionskrig i Centralafrika
Frankrike har inlett en ny militäroperation, kallad Sangaris, i Västafrika. Den här gången gäller det Centralafrikanska republiken.
De muslimska Sélékarebellerna under ledning av Michel Djotodia grep i mars i år makten i huvudstaden Bangui, men har inte lyckats få ett slut på striderna. Folket flyr från byarna, jordbruket ligger nere och stora befolkningsgrupper svälter.
François Hollande är lika snabb och beslutsam i utrikes- och militärpolitiken som han är passiv och tveksam när det gäller inrikesreformer. Det enda undantaget är Europa, som kanske får räknas till inrikesfrågorna. Det är den pardoxala sanningen om president Hollande, skriver Bruno Jeudy, chefredaktör för tidningen Le Journal du Dimanche.
Det påverkar ändå inte i nämnvärd grad hans botten rekord som ineffektiv president. Fransmännen har förgäves väntat på minskad arbetslöshet ekonomisk tillväxt och många utlovade reformer. Ingenting har blivit som utlovat i valkampanjen.
På bara ett och ett halvt år som president har Hollande hunnit avsluta den franska insatsen i Afghanistan, fattat ett blixtsnabbt beslut om militär intervention i Mali i mars och lyckats jaga bort de muslimska rebeller som höll på att ta kontrollen över landet. Hollande var också i det längsta beredd att sätta in franska militära styrkor för att få slut på Bachar-el-Assads blodiga regim och fick lov att backa först efter negativt besked från den amerikanska kongressen.
Den 5 december fick Frankrike ett enhälligt mandat av FN:s säkerhetsråd om intervention i Centralafrika, där inbördeskriget hotade utvecklas till folkmord. I Frankrike har man det eventuella delansvaret för folkmordet i Rwanda i gott minne.
Rebelledaren Djotodia i Centralafrika hade i flera månader anhållit om stöd från Frankrike och de centralafrikanska länderna, utan resultat. Djotodia lyckades störta presidenten Bozizé i mars med hjälp av muslimska miliser kompletterade med legoknektar och landsvägsbanditer. Cantralafrika är till 80 procent kristet eller animistiskt. Den avsatte presidenten och tidigare kuppgeneralen François Bozizé hade för sin del också, men förgäves, vädjat om hjälp. Frankrike under Hollande vill framför allt komma i från det tidigare korrumperade beroende förhållande, kallat ”Françafrique” som präglade kontakterna med de forna kolonierna.
Man stöder inte längre någon som helst regim, bara för att själv hålla kvar sitt inflytande. Det är däremot illa tvunget som Frankrike ingriper den här gången, säger en fransk forskare.
Frankrike håller nu, på FN-uppdrag, 1 600 soldater i Centralafrika, kompletterade med 3 000 afrikanska militärer från Tchad, Kamerun, Gabon och Kongo. I princip är avsikten att afrikanerna så småningom ska kunna utbildas och förmå ta över ansvaret. Operationen beräknas ändå bli mycket långvarig och svår. Redan under de första dagarna dödades två mycket unga franska soldater, 22 och 23 år gamla. Sedan Djotodias maktövertagande i mars har tusentals personer flytt från byarna in i djungeln eller till improviserade läger vid flygplatsen i Bangui, som kontrolleras av fransmännen.
Mot rebellernas våldsamma angrepp hämnas i dag självförsvarsarméer från bushen, kallade antibalaka, beväpnade med långa knivar, käppar och varje slag av tillhyggen. Med amuletter som enda skydd. Varje muslim identifieras nu med rebellerna och hotas till livet. Tidigare levde folk av olika konfession fredligt tillsammans.
Ursprungligen var de franska soldaternas uppgift att avväpna alla privatarméer och skapa förutsättningar för fria och demokratiska val. I praktiken en nästan övermäktig uppgift eftersom de inte kan stödja sig på någon laglig regeringsmakt.
Centralafrika är i dag ett land som inte finns till, säger en lokal kommentator. Häromdagen avskedades tre centrala ministrar i landet (med ansvar för säkerhet, finanser och boskapsskötsel). Orsaken var att man helt enkelt inte vet var de finns, säger en Djotodia närstående person till nyhetsbyrån AFP.
Centralafrika är en av de värsta oroshärdarna i Afrika, med fem militärkupper under landets femtioåriga existens, och på 1970-talet skräckregimen under den så kallade kejsaren Bokassa. Landet är en del av det forna franska Ekvatorialafrika och fick sin självständighet l960. Centralafrika hör till världens fattigaste länder, men är samtidigt både strategiskt och ekonomiskt viktigt för västvärlden, med stora uran- och diamantfyndigheter.
När den självutnämnde presidenten Djotodia, ledare för Sélékarebellerna, nyligen vädjade om dialog, försökte den katolske biskopen Dieudonné Nzapalainga inför 1 500 troende övertyga åhörarna om att avstå från den planerade hämnden. Vi har blivit som djur, sa biskopen, övergreppen övergår allt förnuft. Tillsammans med protestantiska och muslimska ledare har han åkt runt i landet och talat för att följa Nelson Mandelas exempel, utan stor framgång.
Klartecknet från FN för den franska operationen Sangaris kom mitt under ett franskt-afrikanskt toppmöte i Paris. Sangaris hade fått enhälligt stöd av de samlade afrikanska ledarna, ett beklagligt bevis på att de själva medger sin oförmåga att sköta sina angelägenheter. Frankrike har nu lovat utbilda 20 000 afrikanska soldater per år. Frankrike vill inte fungera som gendarm och ordningsmakt i Afrika, heter det.
Vid minneshögtiden för de två stupade unga franska soldaterna den 16 december sade Hollande att fransmännen är ett folk som befriar andra folk från förtryck. Varför ingriper Frankrike? För att vi är ett stort land, som kan vara värdighetens (dignité) röst. Den ställningen kan Frankrike tacka sin armé för, säger Hollande. Den franske presidenten har sedan i somras arbetat för att omvärlden och särskilt EU-länderna borde medverka till ansvar för utvecklingen i Afrika. Hittills har bara USA, Storbritannien och Polen lovat logistiskt stöd. Omvärlden verkar se det som naturligt att Frankrike sköter sina forna kolonier.