Konsensus och kapitulation
Konsensus, en artificiell samstämmighet, kan vara ett hinder för en förnuftig samhällspolitik, anser minister Pär Stenbäck.
”Lumedemokratia”(Skendemokratin) hette en debattbok som kom ut 2009. Journalisterna Katja Boxberg och Taneli Heikka gjorde rent hus med finländska samhällets förljugenhet, allt från vänsterns Sovjet-underdånighet och yttrandefrihetens begränsningar, till centerns regionalpolitiska fördärvlighet och välfärdssamhällets avveckling. Det var inte mycket som fann nåd i den analysen som kunde läsas som en extremliberal stridsskrift, men vilken samtidigt skoningslöst kritiserade storkapitalet för att trycka ner småföretagsamheten i vårt land.
Etablissemanget avfärdade förkunnelsen som tillspetsad och provokativ. Trots det finns det anledning att påminna om debattbokens huvudtes: Varför är Finland en skendemokrati? Jo, det finns en längtan efter och ett krav på konsensus, samstämmighet inom politik och arbetsmarknad. Denna strävan till konsensus begränsar och förkväver den fria debatten och åsiktsbildningen. Den eliminerar alternativa politiska och ekonomiska modeller och förhindrar reformer, ansåg författarna.
Visst finns det en nedärvd och omhuldad tradition att vädja till ”vinterkrigsandan” eller att påstå att motsättningarnas tid är förbi. Sådant tal kan brukas för att sopa de verkliga problemen under mattan, att uppskjuta nödvändiga reformer som skulle hota konsensus. Det är populärt att peka på nyttan av borgfred på arbetsmarknaden, på behovet av breda majoritetsregeringar och en tandlös opposition som inte stör alltför mycket.
Men vad är då riskerna med en sådan samhällsmodell? Den anses ofta vara en förutsättning för det nordiska välfärdsbygget, ett uttryck för klokskap och moderation. Låt mig peka på två riskmoment, såsom de manifesteras just nu i finländsk politik.
Regeringens strukturreform är så färsk och fortfarande så vag i konturerna att det är svårt att avgöra om den verkligen kommer att förändra framtiden. Den breda regeringskoalitionen var säkert ett hinder för en radikal reform, om viljan överhuvud fanns. Såsom varje regering i Europa just nu gick också vår en balansgång mellan de uppenbara ekonomiska realiteterna och rädslan för att beskyllas för att nedmontera välfärden, att rubba konsensus.
Ändå borde vi vid det här laget veta att Finland troligen står inför betydligt större beslut. Kan nuvarande strukturer upprätthållas av en sviktande exportindustri i en global ekonomi inom vilken vårt land tycks ha allt färre konkurrensfördelar? Konsekvenserna av en permanent försämring är så obehagliga att de flesta ryggar tillbaka för dem och i det längsta hoppas att det nog skall ordna sig. Därför har vi överseende med beslutsfattare som inte vill spräcka drömmar och i stället manar till enighet.
Den andra riskfaktorn som underbyggs av konsensuskravet gäller omstruktureringen av partikartan. Sannfinländarnas genombrottsval har lett till en häpnadsväckande, för mig oförståelig reaktion, både bland politiker och inom medierna. Man har helt enkelt förklarat att den politiska kartan nu är omritad för en oöverskådlig framtid, att vi nu har fyra medelstora partier i stället för tre stora. I konsekvens härmed har ledarskribenter, politiska journalister och många politiker börjat betrakta detta som ett faktum och skriver, argumenterar och handlar därefter.
Hur blev det så? Jag tror att det, åtminstone delvis, beror på en önskan att dra in utmanarpartiet i konsensusvärmen. Man vill så snabbt som möjligt ge det en plats i etablissemanget, tysta den ilskna getingen. Därför har de gamla partierna nästan helt avstått från att konfrontera Soini & Co, i förväntan att de efter valet skall träffas vid regeringens bord. Soini myser redan av välbehag över etablissemangets undfallenhet och gör sitt för att, för formens skull, slipa av kanterna inom sitt parti inför det förväntade regeringsinträdet.
I Sverige har partierna handlat annorlunda och enigt isolerat Sverigedemokraterna, väl medvetna om att en dag kommer väljarna att tröttna på att kasta bort sin röst på ett parti som aldrig kan eller vill påverka positivt. I Finland kommer man däremot att förlänga protestpartiets livslängd genom att ge det legitimitet. Man tror kanske att historien upprepar sig; när Pekka Vennamo blev minister, var det partiets saga all. Men Soini har lärt sig av sina föregångare; han vill in i etablissemanget och kommer att spela ut de andra partierna mot varandra. Någon pålitlig koalitionspartner kommer han aldrig att bli och det betyder farlig instabilitet.
Men, invänder många, Soini har ju sina mandat i riksdagen och förväntas förnya dem. Det hade också Samlingspartiet på sin tid, men fick stanna utanför. Utan samarbete med andra partier kommer ingen in i regeringen. Men det märkliga är att de andra redan mentalt gjort Sannfinländarna regeringsdugliga, trots att man ser svagheterna i partibildningen. Ännu är det ett enmansparti som med Soini borta är dömt att krympa, kanske i slutändan att försvinna. Soinis hopande och roende med sin kandidatur i EU-valet visar att han själv inser hur beroende partiet är av honom.
Soini är tveklöst en skicklig spelare och har i stor utsträckning lyckats dupera medierna. De kommenterar nästan välvilligt hans manövrar och han gavs snabbt status av en seriös politiker. Få är analyserna av hans reella politiska alternativ, desto flera är de medlidsamma kommentarerna kring hans kosmetiska försök att hålla ordning på sina rasister och vanliga tokstollar. Man är förtjust över hans kalkylerade slagfärdighet, hans fryntliga personlighet och därför kommer han lätt undan med felsteg och kappvändningar. Han är, demagogin till trots, mån om att själv vara en konsensuspolitiker!
Att först Vennamo, nu Soini, haft så lätt att bygga upp en missnöjesrörelse i Finland, beror enligt min mening på två förhållanden. Dels för att de gamla partierna uppfattas fel just som alternativlösa konsensuspartier, dels för att det hos oss saknas en bred substansdebatt kring de viktiga samhällsfrågorna. Här skiljer vi oss markant från Sverige där man går till val på skillnaderna mellan de två blocken. Det kan gälla skattepolitiken, åldringsvården eller skolan.
Hos oss tycks etablissemanget ha kapitulerat på förhand inför populismens frammarsch, kanske i tron att fortsatt konsensus skall rädda Finland.