Kan EU-direktiv vara spännande?
Det nya direktivet öppnar för tolkningsproblem när kriterierna blir mer mångskiftande och svårmätbara.
Det är inte alltid lätt att följa beslutsgången inom vår europeiska union, men nog så viktigt när en stor del av våra nya lagar bygger på beslut i Bryssel. Tänk bara på det nya upphandlingsdirektivet som klubbades av i Europaparlamentet i början av året. Inom två år ska det inlemmas i vår egen lagstiftning, och därefter kommer direktivet att påverka statliga och kommunala inköp av varor och tjänster för över tio miljarder euro årligen.
Men det är inte bara pengar som står på spel. Vid sidan av lägsta pris får många andra kriterier större betydelse än förut i den offentliga upphandlingen. Det här påverkar relationen mellan små och stora företag och berör den tredje sektorns tjänsteleverantörer, allt från Folkhälsan till små svenska äldreboenden.
Det nya direktivet innebär att stora upphandlingsprojekt ofta kan brytas ner i mindre delar, vilket ger bättre möjligheter för småföretag att delta. Vidare förutsätter direktivet att stat och kommun mer än förut beaktar också andra än ekonomiska och tekniska kriterier vid valet av leverantör.
Det blir oftare möjligt (rent av obligatoriskt) att beakta sociala frågor och miljöaspekter. Man kan ge bonuspoäng åt den som anställer långtidsarbetslösa eller funktionshindrade. Upphandlingsreglerna kan främja sociala målsättningar och innovationer inom offentlig service.
De goda målsättningarna har naturligtvis också en frånsida. Det nya direktivet öppnar för tolkningsproblem när kriterierna blir mer mångskiftande och svårmätbara. Hur definieras de ”mjuka” kriterierna; hur mäts människors välmåga och patienters trivsel? Det blir inte helt lätt.
För drygt ett år sedan förlorade några svenska äldreboenden i konkurrensen mot stora kommersiella vårdbolag i Helsingfors som kom med fagra löften. Det nya upphandlingsdirektivet kan bättre trygga minoriteters behov – förutsatt att den finska lagstiftningen verkligen betonar de språkliga rättigheterna. Här försöker Folktinget och några medborgarorganisationer som bäst påverka formuleringarna i lagtexten. Privata aktörer som utlovar svensk service i anbudsförfarandet måste även i praktiken klara av att betjäna på svenska.
Sedan gäller det för stat och kommun att höja sin upphandlingskompetens. De måste kunna bedöma vilka anbudsgivare som förmår hålla sina löften. Minst lika viktigt är det att de små och medelstora svenska serviceproducenterna stärker sitt upphandlingskunnande. De måste förstå andan i EU-direktivet och den nya finländska lagstiftningen. Och de måste utveckla sin egen spetskompetens för att hävda sig i konkurrensen med stora kommersiella vårdbolag.
För Svenskfinland är upphandlingskompetensen en ödesfråga. Särskilt nu när kommuner slås samman. Och när social- och hälsovårdsreformen skapar allt större enheter. Och när privata och kommunala vårdalternativ allt oftare kommer att ställas mot varandra.
Så säg inte att EU-direktiv inte kan vara spännande!
Björn Sundell är utredningsansvarig vid tankesmedjan Magma.