Smälter regeringen bort?
Det är inte bara den ena ministern efter den andra som lämnar regeringen. Också många av regeringens viktigaste projekt ifrågasätts.
Kommun- och vårdreformerna framstår i regeringen Katainens program som de viktigaste och största projekten. Hanteringen av eurokrisen, den inhemska skuldkrisen och övriga strukturproblemen har i praktiken blivit lika stora frågor. Kreditvärderingsinstitutens AAA-betyg för Finland har symboliserat trovärdigheten i den ekonomiska politiken. Betyget har hållit, trots varningar om sämre tillväxtutsikter.
Regeringen, särskilt de två stora Samlingspartiet och SDP, ville ha så kallade stora och starka primärkommuner. För att driva på kommunreformen använde man därför vårdreformen som en piska som i praktiken skulle tvinga kommunerna att gå samman. Ändå underströk regeringen att man inte tvingar kommunerna till sammanslagningar.
I budgetförhandlingarna i augusti i fjol trumfade Samlingspartiet igenom en paragraf, som möjliggjorde tvångssammanslagningar mellan kommuner i nio stadsregioner. Det var en del av regeringens strukturpaket och mycket kontroversiellt också inom regeringen.
I fredags kom så meddelandet om att regeringen avstår från tvångssammanslagningarna. Det är i och för sig bara bra, men gör att regeringens agerande framstår som ännu rörigare. Formellt hänvisar regeringen till att kommunernas utlåtanden var så negativa. I praktiken avgjorde också överenskommelsen med oppositionen om vårdreformen.
Det är bra att politiker kan backa från beslut som de ser att inte har en förankring – men i det här fallet fanns den klarheten redan på förhand. Eftersom Samlingspartiet drev på tvångsparagrafen är det också Samlingspartiet som måste bära ansvaret för det totalt misslyckade projektet.
En parlamentarisk kommitté ska med hjälp av tjänstemän och experter arbeta fram konkretin och detaljerna i vårdreformen. Hur pengarna ska dirigeras och besluten fattas – helt enkelt vem som har makten. Få tror att det arbetet kan bli klart till sommaren, som avsikten är.
Regeringen avvisar alla krav på nyval, som har framförts bland annat på denna plats. Det finns många goda argument mot nyval, till exempel att det inte är något man ska ta till för lättvindigt. Å andra sidan har vi i dag ett politiskt system som är statsministerdrivet. Efter Vänsterförbundets sorti, SDP:s kongress, EU-valet och Katainens avsked är det dessutom möjligt att enbart fem av de ursprungligen nitton ministrarna finns kvar. Det vore märkvärdigt om en regering med ny statsminister och många andra nya bara skulle klubba igenom det uppenbart föråldrade regeringsprogrammet. Å andra sidan innebär förhandlingar om ett nytt program uppenbara risker för en politisk kris. Frågan är om det är värre än ett riksdagsval, som tidigarelagts med ett halvt år. Det viktigaste just nu är i alla fall att signalera stabilitet utåt.