Format och innehåll
Hur ska man kunna orientera sig i flödet? Vad är bra, vad är strunt?
”Jag skulle inte ägna en minut åt att lyssna på det där. Det är en sån där medelklass-/innerstadsgrej.”
Så lär språkvetaren och ”På spåret”-domaren Fredrik Lindström ha sagt för en tid sedan på tal om mediepersonligheter som gör poddradio. Det fick mediepersonligheten Filip Hammar, som gör en mycket populär poddsändning med sin kompis Fredrik Wikingsson, att bränna propparna: ”Jag tror att jag för all framtid har tappat respekten för den här mannen”, var en av hans snällare kommentarer.
För oss här i periferin är dessa personer och deras bråk i sig ganska ointressant, men det är ett exempel på en viss arrogant inställning som jag tycker att man kan spåra också i det här landet, även om det mera sällan tar sig uttryck i pajkastning på kultursidorna.
Här behövs kanske en definition: poddradio, podd-tv, poddsändningar, podcasts är radio- eller tv-program som vem som helst kan göra som har en dator. Programmen sprids via internet, inte över radiovågorna. Lyssnarna kan prenumerera på en podd och får då automatiskt alla nya avsnitt till sin dator, surfplatta, musikspelare eller mobil. Radiokanaler gör också poddar: om du lyssnar på Eftersnack i Radio Vega klockan 15.03 på fredag är det ett radioprogram, men om du lyssnar på det efteråt, via datorn eller i mobilen, är det en poddsändning.
Podden är alltså ett format för informationsspridning. Innehållet i en poddsändning kan sedan vara precis vad som helst. Men i fråga om nya medier gör många som Fredrik Lindström: förväxlar format med innehåll och säger föraktfullt sådant som att ”bloggare är bara exhibitionister som lämnar ut sig offentligt” eller att poddar är ”en sån där medelklass-/innerstadsgrej”.
Visst är det sant att många människor bloggar om sin halvtrista vardag eller pratar om ointressanta saker i sina poddar. Men dem behöver man ju inte följa. Världen är full av både bloggar och poddar för alla specialintressen och alla stilnivåer (till poddarna jag följer just nu hör BBC:s fantastiska programserie ”Crossing Continents”, det amerikanska språkprogrammet ”A Way With Words”, några gräsrotspoddar om stickning och TED Radio Hour, en vetenskapligt hållen fördjupning av den populära föredragsserien TED Talks).
Det förakt jag tycker mig ha mött för de nya medieformerna bottnar kanske i en lite gammaldags von oben-attityd, man upplever det som störande att precis vem som helst kan skapa en blogg eller göra poddradio om precis vad som helst; högt och lågt, seriöst och oseriöst, aktuellt och tidlöst, och inte bara sådant som är sanktionerat av en Tidning eller ett Kulturprogram. Säkert finns det lite rädsla och villrådighet där också – hur ska man kunna orientera sig i flödet? Vad är bra, vad är strunt?
Men att tro att ett visst (modernt) format automatiskt innebär ett visst (undermåligt) innehåll är lika dumt som att tro att alla tjocka böcker enbart innehåller långa uppräkningar av namn och siffror, bara för att telefonkatalogen gör det.
Theresa Norrmén är ordbrukare som skriver och översätter.