Bekännelse från andra sidan
Språket är inte bara ord eller bokstäver. Språket är en värld i sig, varje språk en trädgård med sin särart.
Jag kom att hata ”tvångssvenskan”. Töntar till lärare, tråkiga Olle-ramsor. Gymnasisterna festade tillsammans. Förutom ”hurrirna”. Deras pappor ägde och styrde de verkstäder våra pappor jobbade i, mammorna lät chauffören ha bilen på tomgång framför saluhallen. Då jag var som värst i tonåren hotade mamma med en framtid som städerska i Umeå. En futtig poäng i svenska i studentexamen hindrade mig från att bli en sexlaudaturstjej, predestinerad att studera och mingla med bättre folks barn i Busnel-tröjor.
Men på den västliga horisonten växte frestande fenomen fram: Gul & blå-jeansen och Abba, sedan Polarn & Pyret och Ulf Lundell, kvinnofrågor och företagsdemokrati, sedan jämställt äktenskap och Fadime. Sommarskärgården öppnade sig. Varför var jag född på fel sida av Bottenviken, livstidsdömd att vara en generation efter i allt som stod mig nära?
Nyckeln till framtidslandet var språket. Jag insåg det idiotiska i att tala ett främmande språk – engelska – med svenskar då jag ändå hade åtta års tvångsinvestering i ämnet. Och de orkade med mig, på båda sidor Bottenviken. För visst fanns det svenskspråkiga här också! Och med den upptäckten började den riktiga resan – en klassresa, en kulturresa, ett äventyr i ett språkets landskap.
Språket är inte bara ord eller bokstäver. Språket är en värld i sig, varje språk en trädgård med sin särart. Språket inte bara beskriver en verklighet utan skapar den. Det är kulturbärande, samhällsbyggande, identitetskonstituerande och meningsskapande. Språket är flaggan vi sveper oss i då vi blir kvar på slagfältet.
I dag skall det flaggas för det finska språket. Undrar hur många vanliga finnar gör det. För en majoritet är väl en självklarhet inte något att jubla över precis. Men vi med två eller flera språkidentiteter lyfter gärna ett stort glas öl för Mikael Agricola som förstod språkets alla dimensioner då han började sitt gargantuanska uppdrag att skapa ett nytt språk. Han öste ur den befintliga kulturen. Han förstod att den största rikedomen med ett eget språk inte är orden som sådana utan den värld och de värderingar de ger uttryck för och öppnar dörrarna till.
Där har nyckelpigorna skjutit sig i foten när de vill framstå som ett ”språkparti”. Partiet har gjort det alltför lätt på andra sidan språkbarriären att enbart räkna kostnaderna för den lyx svenskan uppfattas som. Ett kulturparti skall det heta och vara. Byt argument! Det finns ju så mycket vi urfinnar kan ösa ur den finlandssvenska traditionen, nutiden och framtidssynen som ofta bär fräscha fläktar från Norden.
Å andra sidan: i en statspakt med grannen i öst lovar vi att skydda och främja varandras kulturella särart. Varför fungerar det inte mellan finnar och finlandssvenskar? Just i dag tänker jag på de gamla finlandssvenska damer som inte ens får dö på sitt eget språk, till sina barndomsvisor.
Det var ju inte så du menade, Mikael?
Hilkka Olkinuora är präst och ordbrukare på ett antal språk.