Nordisk renässans?
Jag har inte särskilt högt förtroende för opinionsundersökningar.
Låt mig börja med en så kallad ”disclaimer”. Jag har inte särskilt högt förtroende för opinionsundersökningar. Särskilt inte sådana som beställts av en aktör med en stark egen åsikt i den fråga det gäller. Jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att formulera frågor som ger det svar som önskas.
Trots detta handlar det här om en sådan opinionsundersökning.
TNS Gallup, på uppdrag av en sammanslutning av EU-skeptiska (ickenationalistiska) politiska partier, har frågat drygt 1 000 svenskar och lika många finländare huruvida de föredrar EU eller om de föredrar ett nordiskt förbund med gemensam politik på flera områden och handelsavtal med EU och andra länder. Resultatet utföll till EU:s nackdel och Nordens fördel, med nästan förvånansvärt tydliga siffror.
Hälften av de svarande i båda länderna vill hellre vara med i ett sådant nordiskt förbund än i EU, medan runt 30 procent föredrar EU.
Opinionsundersökningar är osäkra som underlag, än osäkrare är tolkningarna av dem. Det torde dock inte vara alltför kontroversiellt att i denna inläsa en viss skepsis till utvecklingen inom EU från våra medborgare. Det ekonomiska läget i unionen har antagligen bidragit en del.
Kanske är det mer EU-skepsis än Norden-entusiasm i resultatet? Så kan det förstås vara, men faktum är att en undersökning gjord 2010 av Oxford research visar liknande siffror till stöd för ett nordiskt förbund. Av medborgarna i de nordiska länderna svarar 42 procent i den undersökningen att de är positivt inställda till en nordisk förbundsstat.
Som tidigare riksdagspolitiker ser jag med viss skepsis på de praktiska möjligheterna att slå ihop de fem nordiska parlamenten, välja en gemensam regering och styra politiken tillsammans. Jag ser många hinder och risker, och misstänker att inställningen snabbt skulle kunna skifta om idén blev mer konkret än en fråga i en opinionsundersökning. Samtidigt är det helt klart så att ett mer samlat Norden kunde bli en starkare aktör i världen för att främja miljöfrågor, frihandel, jämställdhet, mänskliga rättigheter och starkare social välfärd.
Oavsett realismen i detta så är en icke oväsentlig aspekt av frågan hur den positiva finländska inställningen till Norden borde påverka språkdiskussionen. Om hälften av finländarna föredrar ett nordiskt förbund framför EU ter det sig än mer rimligt att hålla fast vid att alla ska få en chans att lära sig det svenska språket, som i mångt och mycket är en nyckel till det nordiska. Och det pågår ju redan i dag mycket samarbete mellan länderna.
Norden har länge ansetts ute, gammalt, mossigt. EU, däremot, har varit inne, nytt och fräscht. Kanske börjar det nordiska samarbetet se lite av en renässans när EU:s glans falnar. Synen på EU och dess möjligheter är nu nyktrare, 20 år efter medlemskapet. EU har sina fördelar, Norden sina. Jag vill inte lämna EU, men jag ser gärna att det nordiska samarbetet revitaliseras.
Maria Wetterstrand är tidigare språkrör och riksdagsledamot för Miljöpartiet De Gröna i Sverige, numera fristående samhällsdebattör och skribent.