#feedback
Femtonåringen föreslog att vi i stället för namnskylt på dörren borde ha en skylt där det står #feedback.
Ibland föreläser jag på jobbet om betydelsen av att lyssna på barn och låta dem ha inflytande. Men vad jag predikar på dagarna, det glömmer jag bort redan på Brändö bro. Väl hemma har hornen vuxit ut i pannan, och ingen cykelhjälm i världen kan dölja dem. Just mina är två: jag förverkligar mig själv genom mina barn, och jag låter dem ha inflytande bara om de använder det så att det passar mig.
Trettonåringen är, så där som nu 13-åringar i allmänhet, inte tvärsäker på vilken hobby som egentligen är hennes grej. Musik, hästar, segling? Inte så ofta som vi föräldrar skulle önska musiken, men det är inte där de stora leva-genom-barnen-problemen uppstår. De hittas i stället i dragkampen mellan far och mor om dotterns intresse för pappas jollar eller mammas hästar.
Ingendera av oss föräldrar kom så långt som vi nu efteråt tror att vi hade velat komma inom segling eller ridsport. För något windsurfingproffs blev jag ju inte. Kanske för att jag inte ville. Jag inser rationellt att det kan vara så att trettonåringen inte vill bli seglingsproffs heller. Men i verkligheten beter jag mig ofta helt annorlunda: övertalar, packar väskor, skjutsar. Och på andra sidan står mamman med ridstövlarna och lockar.
I stunden är det svårt att veta både när och varför man går över gränsen; när det som skall vara lock och pock blir ren påtryckning. För överträdelser blir det. Bleka blickar, snabbkokad curling-kakao, och så sitter vi där i bilen, på väg igen. Mitt engagemang är förstås förutsättningen för att hela hobbyn var möjlig att börja, men samma engagemang står också i vägen när hon vill sluta.
Men jag och förhoppningsvis också barnen har lärt oss att leva med att jag under den tillåtande fernissan i mina sämre stunder är en riktig hetspappa. Men bland de i-landsproblem som relativt välbärgade familjer kan ägna sin tid åt att älta dök i veckan också tioåringens valmöjligheter upp. Han vill åka med sin kör på sommarläger, för att kunna ha chans att vara med på körens resa på hösten. Jag ville att han skulle åka på violinläger, för något nytt och krävande. Efter påtryckning av olika slag bestämde vi att han skulle få bestämma, och satte en deadline till söndag kväll klockan åtta. Fem över meddelade han att han skulle åka på körlägret.
Nästa morgon anmälde jag honom till stråklägret. Vägen dit kantades av mutförsök och påtryckning också efter att han så att säga bestämt. Familjens femtonåring blev så arg på mig att hon skrek när hon hörde hur jag resonerade. Alla fick respons. Så pass att femtonåringen föreslog att vi i stället för namnskylt på dörren borde ha en skylt där det står #feedback.
Och om jag skall hitta något positivt med veckans velande så är det väl kanske just det. Att vi efter alla generöst utdelade högljudda synpunkter lärde oss att förhandlingar är regeltänjande och inte så schyssta när det verkligen gäller. Just mina horn i pannan är kanske längre än många andras, men balansgången mellan engagemang och tvång; mellan egna och barnens intressen, mellan det trygga och bekanta och det långsiktiga och krävande, den är vi många som delar.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor
vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.