Hallå, här är jag!
Att gå bortom stereotyper och teckna en mer nyanserad och komplex bild av Sannfinländarna är ett lovvärt syfte.
Journalisternas känslor har fått allt synligare plats i offentligheten. Analyser och jämförelser får ge vika då upplevelser står i förgrunden. Ett färskt exempel på detta är Leena Sharmas nyutkomna bok Ne. Kohtaamisia Perus-Suomessa (De andra. Möten i Sann-Finland, Otava). Boken utlovar en närbild av Sannfinländarna och insyn i hur partiets anhängare och aktivister tänker. Det boken erbjuder är emellertid berättelse om Leena Sharmas eget identitetsarbete.
Att gå bortom stereotyper och teckna en mer nyanserad och komplex bild av Sannfinländarna är ett lovvärt syfte. Ansatsen påminner om Niklas Orrenius reportagebok ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna” (Månpocket 2010). I den efterlyser Orrenius, numera reporter på Dagens Nyheter, en större professionalism i bevakningen av partiet, nyanser och gråskalor. ”Om alla skriker är det till slut ingen som hör någonting”, skriver Orrenius.
Men det är i ansatsen som likheterna tar slut. Medan Orrenius följer sverigedemokraterna för att ta reda på deras politik möter Sharma en representativ skara sannfinländare – EU-parlamentariker, riksdagsledamöter, kommunalpolitiker, partisekreterare och vanliga partimedlemmar – och studerar hur hon känner för dem. Där Orrenius undersöker Sverigedemokraternas ideologi och agenda vill Sharma avgöra om sannfinländarna är goda eller onda människor (och kommer fram till att de vill väl och har mestadels rimliga åsikter). För Orrenius handlar reportageresor om att vara en god journalist, för Sharma om att vara en fin människa. Boken slutar i ett samtal med Sampo Terho och Jussi Niinistö om Leena Sharma själv – hur annars. Terho ger ett efterlängtat erkännande: ”efter att du skrivit denna bok är du inte längre en liberal stereotyp”. Senast då inser läsaren att boken är en selfie i skriftform.
Det säger mycket om den politiska offentligheten i Finland att tre år efter Sannfinländarnas framgång i riksdagsvalet handlar diskussionen alltjämt om den mediala bilden, huruvida partiet behandlas rättvist eller inte. Alltjämt skrivs mycket lite om den politik som partiets representanter driver på riks- eller kommunnivå. Att uppmärksamheten riktas på medierna i stället för partiet gynnar Sannfinländarna som i offentligheten vill framstå som ständiga underdogs.
Sharmas bok hade alla möjligheter att bidra med ny kunskap, men den faller för moral- och känslojournalism, och bekräftar snarare än ifrågasätter ett vi-dem-tänkande. Boken är nämligen framför allt ett uppbrott med den liberala medieeliten i huvudstadsregionen som Sharma som en prisbelönad politisk journalist på Suomen Kuvalehti tillhör men som hon vill ta avstånd ifrån. Hon är minsann inte som sina Facebook-vänner. Som resultat känns boken på ett pinsamt sätt privat – en bild tagen på en armslängds avstånd från ens ansikte, såsom selfies alltid är.
Vilken skrämmande vision för framtiden: om journalister vänder inåt, vem öppnar fönstren utåt?
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.