Den evinnerliga frågan om svenskan
Okunskap och historielöshet gör det svårare att förstå varför en minimal minoritet har rättigheter.
Jag träffade en rikssvensk häromdagen. Min amerikanska kollega kände henne sedan tidigare, introducerade oss och tillade glatt att jag också pratar svenska eftersom jag är finlandssvensk, varpå svensken påbörjade en ilsken monolog om det galna i att det svenska språket har en så stark ställning i Finland.
Hon tyckte att det är vanvettigt att alla barn måste lära sig svenska i skolan när det knappt talas svenska i Finland och att det skulle vara mycket bättre att bara lära sig engelska genast.
Jag sade något artigt om att svenskan ju är ett av våra officiella språk, sedan något om att inget hindrar en från att lära sig flera olika språk. Men hon förstod inte varför alla måste lära sig svenska och tyckte att det är helt fel att hennes finländska systerorganisation översätter sina material till svenska för det är ju ingen som använder dem. Det hela slutade med att jag sade något mindre diplomatiskt och min kollega förklarade att vi nog måste springa i väg på nästa möte.
Efteråt sade kollegan urskuldande att han ju trodde att min svenskspråkighet skulle vara en positiv sak i sammanhanget. Jag konstaterar att det trodde jag också, och är ordentligt förbannad.
Min ilska handlar delvis om tröttheten inför det evinnerliga förklarandet, förtydligandet och definierandet av språk, identitet och bakgrund, och allt som oftast genom negationer – varken svensk eller finne. För det ironiska är att aldrig är språk och nationalitet så viktiga och så stämplande som utanför det egna landet och den egna gruppens gränser. Men den handlar också om sorgen över att mitt språk delas av så få, och över att finlandismerna är så förfärligt missförstådda och förfördelade.
Den stora frågan är varifrån rikssvenskans ilska kom. Man kan skylla på det svenska skolsystemet och dess undermåliga historieundervisning, eller det svenska samhällets bristfälliga förståelse för minoritetsspråk (något som jag förstås genast kände mig tvungen att upplysa den amerikanska kollegan om).
Okunskap och historielöshet gör det svårare att förstå varför en minimal minoritet har rättigheter, men kanske finns där också en tanke om att vissa minoriteter behöver rättigheter, medan andra är så resursstarka att de inte behöver något beskydd. Antalet minoriteter som har det riktigt illa förstärker synen på finlandssvenskarna som resursstarka och privilegierade. I förlängningen innebär det att påhopp av olika slag inte förstås eller analyseras i termer av majoritet–minoritet eller rasism.
Jag misstänker att min nyfunna rikssvenska (o)vän försvarar andra minoriteters rättigheter men helt enkelt inte förstår svenskan i Finland som en fråga om minoritetsrättigheter.
Men gemensamt för språk och rättigheter är att de inte är nollsummespel. Att lära sig svenska betyder inte att man då inte kan lära sig engelska, och mina rättigheter innebär inte automatiskt färre rättigheter för någon annan.
Antonia Wulff jobbar med utbildningsfrågor i Bryssel.