Gärna välfärd men helst inte tillväxt
Ledarkrönika
Det finns två allmänt omfattade föreställningar som går igen i alla attitydundersökningar år efter år. Den första är att det är en lycka och ett privilegium att få vara finländare. Den andra är att den finländska välfärdsstaten alltid är värd sitt pris även om det kostar mycket att upprätthålla en god social trygghet och andra offentliga tjänster.
Det ligger således någonting i talesättet att det är en lottovinst att födas i Finland, myntat efter en låt av Kari Tapio till text av Jukka Virtanen. Elaka tungor har visserligen skrivit om det till att det krävs en lottovinst för att ha råd att leva i Finland.
Det är också en bestående åsikt i den årliga enkät som näringslivets tankesmedja EVA gör, att det finländska samhället i alltför hög grad styrs av marknadskrafter. Finländarna är allergiska mot all slags ojämlikhet och ser inte med blida ögon på ökade inkomstskillnader. Samtidigt ger de sitt starka stöd för en positivare attityd till företagsamhet. Trots det tror bara en dryg tredjedel att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för människornas ökade välbefinnande.
Medborgarnas värderingar är inte motsägelsefria. Den omhuldade offentliga sektorn är beroende av en tillväxt som många förhåller sig kritiska till. Företagen är beroende av marknaden och tillväxten för att kunna bidra till ökat välstånd.
Det finns en medvetenhet om att ohejdad tillväxt leder till utarmning av naturen och människan, och samtidigt en nästan naiv tro på att vetenskap och teknik kan lösa de flesta problem.
I årets attitydenkät av EVA råder ingen brist på insikt om nödvändigheten av reformer. Många tycker att den långsamma reformtakten beror på att den offentliga ekonomin stramats åt för hårt, även om en lösare finanspolitik skulle innebära mera av den statsskuld som desamma oroar sig för.
Enighet råder om att tempot och belastningen på arbetsplatserna är höga, men få säger det för egen del. Det kan vara en självuppfyllande psykologisk effekt att när alla är av samma åsikt om att arbetslivet är stressande så blir det också i verkligheten stressande.
Det kan verka motstridigt att de som har hög utbildning inte i samma grad ser arbetet som det viktigaste i livet som de med lägre utbildning. Varför då ägna år av möda på att utbilda sig och göra karriär? Kanske den enkla förklaringen ligger i att de som har motivation att lära sig mera också är nyfikna på andra saker i livet.
Mer än hälften upplever en atmosfär av missunnsamhet och tillplattning. Också den attityden blir lätt psykologiskt självuppfyllande.