Det nya kalla kriget
Väst och i synnerhet EU har anklagats för att vara tandlöst och veligt, och det stämmer.
Ser världen annorlunda ut i dag än den gjorde för knappt en månad sedan före krisen i Ukraina och det ryska maktövertagandet i Krim?
På frågan om invasionen förebådar ett nytt kallt krig finns vitt skilda svar, men den mest slående skillnaden som är viktig att minnas att i motsats till förr, så är det i princip inga ideologier som står mot varandra. Kommunismen var en ideologi som hade stark genomslagskraft och som många ansåg kunde förändra världen. Dess förespråkare var inte geografiskt isolerade och hade inga nationella drag (snarare tvärtom). Mot den stod en liberal-kapitalistisk ideologi som inte enbart var baserat på ekonomiska argument, utan som hade en stark ideologisk bas. Det kalla kriget var naturligtvis i slutändan också ett högt spel om politisk makt, men i grunden låg två helt olika synsätt på hur samhället skulle organiseras och individens roll i samhället.
När det gäller krisen i Krim är läget annorlunda. Det finns ingen grundläggande ideologi som andra kan omfatta när ett större land invaderar ett mindre. Även om man gör de för att ”hjälpa de sina” finns det inga grundläggande ideologiska argument bakom beslutet, bara nationalistiska. Och bittra.
Väst och i synnerhet EU har anklagats för att vara tandlöst och veligt, och det stämmer. I synnerhet i motsats till Vladimir Putin som handlar resolut och målmedvetet. Men så är det också enklare att framstå som den starke mannen när man har de egna oliktänkarna i fängelset och något som alltmer liknar absolut makt.
För saklighetens skull borde det kanske påpekas att Ukraina inte precis har varit en fanbärare för demokratin de senaste åren, och också den nya övergångsregeringen riskerar att upprepa de misstag som ledde till alltmera auktoritära strukturer efter den orange revolutionen 2005. Trots det kunde man före krisen ändå sköna en ideologi – eller åtminstone en strävan efter större friheter och less auktoritära ledare – i det Ukrainska folkets uppror mot den förra presidenten Viktor Janukovytj.
Trots helt olika samhällen och verkligheter är det en strävan som gång på gång på gång manifesterats som aldrig förr under de senaste fem åren, från folken i arabvärlden till gatudemonstranter i Venezuela. Där de unga är i majoritet, och synnerhet i länder där makten alltmer koncentrerats i allt färre händer, där finns en strävan att förändra världen. Det är kanske en annan historia, men de unga i dag har blivit bättre, eller åtminstone snabbare, på att genomskåda politisk makthunger bakom ideologiers täckmantel.
Att invadera Krim var att överstiga en gräns. Det var invasionen av Budapest 1956 och Prag 1968 också. Däri ligger den största, och kanske den enda, likheten med det kalla kriget före Berlinmurens fall. Användandet av våld och militära medel är inget vi lämnat bakom oss. Då liksom nu, ansågs Rysslands agerande vara oacceptabelt … och då som nu accepterades det oacceptabla.
Frågan är naturligtvis vad man gör när gränser överskrids. Och svarar man på den frågan tvingas man också fundera på vem ”man” är den föregående meningen. Ibland är frågan lika viktig som svaret.
Annika Sandlund arbetar med flykting- och människorättsfrågor i Turkiet.