De fem i stället för sexpacken
Regeringen har fattat sina viktigaste beslut och klarar sig troligen bra som kvintett under sitt sista år. Vänsterförbundet tog ut allt av sin sorti.
Från framför allt Samlingspartiet och SFP har det redan en tid signalerats att man klarar sig bra utan Vänsterförbundet i regeringen. Beredskapen att kompromissa med VF var alltså inte särskilt hög. VF:s sorti är därmed inte nödvändigtvis så dramatisk som den såg ut på tisdagskvällen. Regeringen har ännu en betryggande majoritet i riksdagen.
För särskilt Socialdemokraterna men också De gröna kan det ändå vara svårt att handskas med det rödgröna Vänsterförbundet i opposition. VF:s uppgift i sexpartiregeringen har varit att skydda den vänstra flanken. När nu partiordföranden Jutta Urpilainen dessutom utmanas av fackbossen Antti Rinne är det ännu mer riskabelt med en regering utan vänsterpartiet. Rinne levererade mycket riktigt i går en bredsida mot regeringens beslut med i stort sett samma argument som VF.
Vänsterförbundet tog ut så mycket som möjligt av situationen. Motivet är att rambesluten innebar ett avsteg från regeringens tidigare linje att minska inkomstskillnaderna och att besluten drabbar de svagaste i samhället. Det här är de allra viktigaste frågorna för VF, och ur partiets synvinkel sett var motiveringen att lämna regeringen den allra bästa. Internt applåderas motiveringarna säkert av de flesta men det är inte sagt att andra väljare låter sig övertygas av det delvis taktiska draget att lämna regeringen ett år före riksdagsvalet.
De fem partier som blev kvar tar avstånd från VF:s tolkning eftersom regeringen i till exempel skattebesluten har försökt balansera upp skärpningarna för de lägsta inkomstklasserna. Hur det förhåller sig är svårt att slå fast nu, men det är klart att det finns särskilt barnfamiljer som drabbas av alla eller många av besluten: sänkta barnbidrag, höjda avgifter och acciser, högre boende- och trafikkostnader och en lägre inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning. Det gäller inte enbart låginkomsttagare och helt bidragsberoende personer. Arbetslösheten drabbar medelklassen och de högutbildade med kraft.
Regeringen stoltserar med att höginkomsttagarnas beskattning skärps men skärpningarna är verkligt moderata. Den så kallade solidaritetsskattens tak sänks från 100 000 till 90 000 och gränsen för den högre kapitalskatten sänks till 30 000 euro och höjs med en procentenhet. Det hade funnits både utrymme och acceptans för mer.
Om också De gröna lämnar regeringen i och med att beslutet om Fennovoimas kärnkraftverk förverkligas blir den parlamentariska majoriteten bräcklig, bara 101 mandat. Å andra sidan har regeringen redan fattat sina viktigaste beslut. Vårdreformen har oppositionens stöd och det går att förhandla också om andra frågor med partierna utanför regeringen.
För övrigt borde det relativt sett rika Finland skämmas för att biståndet skärs ned igen.