Sjuk vård räddades snabbt?
Vårdreformen har förberetts i åratal, av flera regeringar och otaliga arbetsgrupper. På en knapp vecka förändrades det mesta.
Överenskommelsen mellan regeringen och de två oppositionspartierna om hur vården ska organiseras har flera dimensioner.
Politiskt är det minst sagt intressant att sexpartiregeringen först i tre år envetet förbereder vårdreformen utan parlamentarisk förankring för att sedan efter en veckas förhandlingar snabbt komma överens med oppositionen om ett ramverk för vården som är en radikal förändring av vårdförvaltningen.
I all tysthet har regeringen visserligen i åtminstone två år förhandlat med oppositionen om vårdreformen men utan att komma någon vart. Antagligen för att den traditionella parlamentariska kommittén saknades, vilket var ett fatalt fel av regeringen.
Minst lika förvånande kan det verka att oppositionen aktivt hjälper regeringen. En förklaring är att både Centern och Sannfinländarna vet att också nästa regering får tampas med vårdreformen. Sannolikt är åtminstone den ena av dem i ansvarsposition efter riksdagsvalet. Då är det lättare att gå vidare om det finns en modell alla kan godkänna.
Under Juha Sipiläs tid har Centern vinnlagt sig om att vara en konstruktiv kraft och fått en hel del imagepoäng. Centerns messias Sipilä får nu för första gången också intern kritik, både vad innehållet och tillvägagångssättet beträffar. Han har godkänt en modell som inte bara fråntar kommunerna en stor del av makten och inflytandet utan också överger den av Centern omhuldade landskapsmodellen.
För Timo Soini sitter det bra att visa att Sannfinländarna kan vara konstruktiva och ansvarstagande.
I ett tidigare skede av regeringen Katainens vårdreform talades det om tjugo till trettiofyra vårdområden. Det ansågs radikalt. Nu får vi fem vårdområden som ska ansvara för all sjukvård från primärvården till den mest specialiserade och krävande vården. Dessutom integreras socialvården.
Men de åtta riksdagspartier har kommit överens om bara ramarna. De detaljerade och konkreta besluten om fördelningen av pengar, makt och ansvar saknas. De ska förankras parlamentariskt och det kommer inte att bli någon lätt övning. Också inom regeringen finns väldigt olika åsikter om vem som ska producera vården. Vänsterpartierna betonar det offentliga, att det också i framtiden är kommunerna som i första hand ska stå för vården. Samlingspartiet och SFP ser gärna att företag och tredje sektorn får en större roll.
Det alla är överens om är att vården måste reformeras. Hälsoskillnaderna i Finland hör till de största inom OECD och korrelerar med den socioekonomiska ställningen. Därför är det katastrofalt att regeringen Katainens tre första år gick till att tröska med vårdreformen. Den användes för att piska fram kommunsammanslagningar. Nu har sexpartiregeringen tvingats avstå från den piskan. I stället skapar man vårdområden som är samkommuner. Det är nästan tragikomiskt eftersom kommunreformen har motiverats med att man vill slippa de odemokratiska samkommunerna.
Nu finns kanske hopp om resultat även om det i det här skedet är svårt att bedöma effekterna. Också den svenska servicen och den demokratiska förankringen är ännu frågetecken. De beror på de detaljerade besluten, som knappast kan fattas inom den utstakade tidtabellen på några månader.