Hets drabbar alltid individerna
Svaret på kritiken mot lagen om hets mot folkgrupp är inte att slopa utan precisera den. Ord är handling och gränsen för det tillåtna måste bli tydlig.
När bland annat Samlingspartiets ungdomsförbund och den sannfinländska riksdagsledamoten Jussi Halla-aho i yttrandefrihetens namn vill avskaffa strafflagens paragraf om hets mot folkgrupp kan man tänka på en av den 200-årsjubilerande danska filosofen Søren Kierkegaards sentenser:
"Varför detta bråk om yttrandefrihet, när vi redan har friheten att tänka, och den inte heller används."
Det är tanklöst att kräva en obegränsad frihet att uttrycka vad som helst om andra människor, med undantag av direkt uppvigling till brott mot dem. Den som vill det föreställer sig att man inte behöver ta ansvar för vad man säger när det en gång råder yttrandefrihet. Det ingår i samma föreställning att det skulle finnas en klar skiljelinje mellan ord och handlingar, som om ord inte skulle vara handlingar. Människor som tror sådant antar sin egen synvinkel som utgångspunkt och vill ge den obegränsat spelrum på andras bekostnad.
Strafflagen stipulerar att den som bland allmänheten sprider information, åsikter eller andra meddelanden där en grupp hotas, förtalas eller smädas på grund av ras, hudfärg, härstamning, nationellt eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell läggning eller funktionsnedsättning, eller på jämförbara grunder, ska dömas till böter eller fängelse i högst två år för hets mot folkgrupp.
Det finns luddigheter i paragrafen. Vilka är kriterierna för förtal och smädelse? Det är ord som har många betydelser i vardagsspråket men inte en exakt innebörd i det juridiska språket. Det blir sällan fällande domar för hets mot folkgrupp trots att starkt laddade uttryck om olika människogruppers beskaffenhet står i blom i konversationskulturen här i landet.
Begreppet folkgrupp har inte heller en exakt definition. Olika individer som förenas av att de har liknande läggning, övertygelse eller hudfärg bildar inte alltid grupper. Bakgrunden till kriminaliseringen av hets mot folkgrupp är det som hände judarna under andra världskriget; när någonting liknande redan på ordens nivå är i gång ska det stoppas. Men det är svårt att tolka vad av allt nedsättande som sägs som är så skadligt för de utsatta att det måste leda till åtal.
All kritik mot paragraferna om hets mot folkgrupp eller brott mot trosfrid är inte obefogad. Men svaret är inte att slopa utan att precisera dem. Trots att det är svårt att definiera vad en grupp är har de samlingspartistiska unga farliga tankar om att människor alltid ska behandlas som individer och inte medlemmar i en grupp. Det är alltid enskilda individer som lider av svepande generaliseringar om olika gruppers förment onda egenskaper. Den enskilda människan får i märg och ben känna av att hon blir betraktad som mindervärdig.
Syftet med straffstadgandet är att skydda minoritetsgrupper som har en svagare ställning än majoriteten. Det är således tillåtet att beskriva finnar som fyllon och svenskar som korkade även om det är korkat att göra det. Asymmetrin i vad som kan betraktas som hets mot folkgrupp tycks vara en nagel i ögat för en del fosterländskt sinnade människor. Svaret borde inte vara konstigare än att likställa förtal av en majoritet med förtal av en minoritet. Det skulle knappast öka antalet rättsärenden lavinartat.
I ett land med yttrandefrihet ska tröskeln för att bli dragen inför rätta för sina yttrandens skull vara hög. Det är en katastrof för hela samhällsordningen om hets blandas ihop med sådan kritik av ideologier och religioner, eller människors göranden och låtanden, som yttrandefriheten skyddar. Stadgandet om hets mot folkgrupp ska framför allt ge en signal om vilka moralkoder som gäller i umgänget människor emellan.
Ärekränkning av enskilda individer är ett mer utbrett problem än hets mot folkgrupp. Ett exempel är stadsdirektör Mårten Johansson i Raseborg, som fått tåla en flodvåg av rykten om att ha blivit dömd för rattfylleri trots att ingen sådan dom finns.
Personer som vill skada politiska motståndare med att lägga ut rykten är ett problem. Ett annat är alla de människor som likt papegojor upprepar sådant som de hört på gator och torg. Man undrar vad de tänker sig att de kan försvara sig med. Det borde inte behövas rättsprocesser för att det ska vara klart vilka moralkoder som gäller för ryktesspridning.
• Två riksdagsledamöter, Jussi Halla-aho (Sannf) och James Hirvisaari (Sannf), har dömts för hets mot folkgrupp. Halla-aho fick 50 och Hirvisaari 25 dagsböter. I ett prejudicerande utslag av Högsta domstolen blev Halla-aho samtidigt dömd för brott mot trosfrid.