Allt är gjort av plåt
Blues-mannen Rolf Wickström har en låt som börjar: ”Allt är gjort av plåt, mamma, allt är gjort av plåt ... ingenting att göra åt, allt är gjort av plåt.”
Blues-mannen Rolf Wickström har en låt som börjar: ”Allt är gjort av plåt, mamma, allt är gjort av plåt ... ingenting att göra åt, allt är gjort av plåt.”
I sviterna av Nokias försäljning av mobiltelefonin till Microsoft uppfattar många att i Finland kan man inte i stora volymer tillverka för export något som är mindre en häst. Konsumentvaror funkar inte, ödet har bestämt att det måste vara insatsvaror och tung metall.
Både regeringen och oppositionen har fört låda om strukturella reformer. Men det har varit lite debatt om vad dessa strukturer är gjorda av och vad man borde göra åt dem. En struktur är något stabilt, liksom en maskin som stansar kopior av detaljer av plåt. Vissa strukturer, typ den mänskliga naturen ligger djupt, andra är politiska konstruktioner. Det finns strukturer som främjar välfärd, sådana som slukar pengar utan effekt, och de som är skadliga för tillväxt och utveckling. I gränssnittet mellan kommunerna och byggbranschen finns det en struktur som producerar mögliga skolor och sjukhus.
Reformer kräver att man identifierar strukturen, gör en diagnos, tar fram en kirurgisk skalpell och gör några precisa snitt. Man kan lägga ner en myndighet, eller ta bort regler som endast försvårar. Men det finns en motvilja att identifiera och åtgärda strukturer. Osthyveln ansar både de nyttiga och de onyttiga men lämnar alla på plats. Om strukturerna uppfattas som öde är de ingenting att göra åt.
Finlands historia berättas som ett öde. Landet bara hamnade i krig, regeringarna hade inga alternativ. Ödet har bestämt att Finland är ett glesbefolkat land med långa avstånd. Därmed är det av ödet givet att det måste finnas en massa små kommuner med väldigt många uppgifter. Ödet har bestämt att Finland måste vara ett land med eget jordbruk, hur olönsamt det än är. Med samma mönster tolkades Nokias framgångar som om ödet nu äntligen hade vänt sin soliga sida mot landet. Framgångarna förklarades inte med vad man valt att göra, utan vad man är, och vad man är destinerad att bli.
Slavar argumenterar inte med sitt öde. Fria människor skapar sitt eget liv. Man brukar säga om amerikanarna att de är dåliga förlorare, de vill inte acceptera sitt öde. Men de är goda vinnare; på triumfens höjder är de välvilliga och generösa. Japaner och finländare är goda förlorare, accepterar sitt öde, biter ihop och skapar nederlagets romantik. Men de är också dåliga vinnare, när det går bra blir de olidligt arroganta och kaxiga.
Geografin må vara ett öde, med strukturerna är inte oundvikliga. Finland är glest befolkat, eftersom starka politiska krafter länge velat ha det så. Finländarna behöver en massa regleringar och sociala tjänster för att få vardagen att gå ihop eftersom det finns myndigheter som insisterar på att leverera dem.
Det som man själv valt kan man också själv välja bort. Samhällen som tror på den fria viljan, beslut och konsekvenser kan raskt lägga om sin politik och ändra sina strukturer. Plåt kan bändas och böjas, och ännu bättre, ersättas med avancerade nanomaterial.
Paul Lillrank är professor vid Aalto-universitetet.