"Nej, allt våld mot kvinnor är inte lika"

Glöm inte Pela och Fadime. Så heter organisationen Sara Mohammad driver i Sverige, ett land där kända mord gett namn och ansikten åt hedersrelaterat våld.

Sara Mohammad är i Helsingfors för att träffa det nätverk mellan myndigheter och organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld i Finland. Det finns, men det talas inte mycket om det.

En orsak kan vara att det inte skett mord som skulle ha kommit till allmän kännedom – även om varningsklockorna borde ringa av det fall som nyligen behandlats i hovrätten i Helsingfors, där en irakisk kvinna säger sig ha varit mordhotad av sin bror.

En annan orsak kan vara att debatten blivit så inflammerad att de som arbetar med ärendet både utsätts för kritik och används som slagträn.

– Det finns rasistiska röster som försöker utnyttja frågan. Men de ska inte sätta vår agenda kring vad vi får och inte får säga, säger Sara Mohammad.

Många känner till namnet på Fadime Sahindal, som mördades för 14 år sedan av sin far, den 21 januari 2002. Nio år före det stod Sara Mohammad själv i Irak med sin egen brors gevärspipa riktad mot sig. Hon skulle "gifta sig eller dö"; med en man hon inte själv valt.

Sara Mohammad lyckades fly dagen som bröllopet skulle stå, och kom till Sverige. Nu arbetar hon med att bekämpa hedersrelaterat våld, och att förklara att det finns fenomen som måste kunna pekas ut utan att det uppstår anklagelser om rasism eller islamofobi.

– Visst, vi måste ha en generös invandringspolitik. Men vi kan inte tro att alla som kommer från Irak eller Syrien har samma syn på jämställdhet. Det ser man på den statistiska skillnaden i jämställdhet mellan olika länder. Man kan inte hokus pokus få de värderingar som råder här, säger Sara Mohammad.

– Men alla som kommer vill inte vara kvar i de gamla beteendena. Tvärtom, vi har ju flytt från dem! Därför får man inte stämpla problemet som förknippat med en grupp, och säga "det är ni som har problemet". Då uppstår det bara klyftor och det blir ingen integration.

Vi talar om den hätska debatt som råder, om händelser i Köln, Stockholm och Helsingfors, och hur pendeln gått mellan hyssjande och uttalad rasism i den offentliga debatten.

– Det vi har sett i Köln är en del av det vi kommer att se i framtiden också. Ju mer du lägger på locket desto mer stinker det, och nån dag kommer det att explodera.

Ett visst slags våld, en viss medicin

Men hur ska man tala om saker för att inte förvärra och inte förringa? Sara Mohammad är tydlig. På några minuter kan hon bestämt bena ut vad hon anser är naivt, vad som är farligt generaliserande och vad som måste sägas högt.

– Kultur och religion är fritt så länge det inte hotar människorätten. Det finns en gräns.

Om religionen tar av andras frihet, till exempel döttrars, så kan det inte försvaras med religionsfrihet i all oändlighet, säger hon. Friheten är individuell och den ska också innebära frihet från religion.

– Man måste tala klarspråk om vad som är vad. Jag vill gärna äta mina kurdiska dolma i stället för köttbullar. Och jag får dansa kurdisk dans i sjuttioelva timmar i stället för disko. Men jag har inte rätt att begränsa min dotter från att dansa diskodans. Jag får inte könsstympa min dotter.

Sara Mohammed köper inte heller att allt våld skulle vara lika och handla om mäns våld mot kvinnor i allmänhet.

Visst finns det likheter mellan våld mot kvinnor i allmänhet och hedersrelaterat våld, men skillnaderna är viktiga, säger hon.

– Våld mot kvinnor i allmänhet är inte uppbackat av kollektivet. ­Hedersrelaterat mord är en avrättning där det i förväg bestäms var, när, hur det ska ske. Många är involverade eller har vetskap om det. En tar beslutet, andra genomför det. Gärningsmannen blir hjälte. Det är både kvinnor och män som blir dödade, och det är både kvinnor och män som samverkar för att planera och upprätthålla hedersrelaterat våld.

– Om vi inte ser skillnaderna mellan olika slags våld kan vi inte stoppa det. Om en läkare inte känner igen sjukdomen kan den inte medicineras rätt.

"Nyttiga idioter"

Sara Mohammad har sett att det inte bara är rasister som kommer och letar efter slagträn, utan hon varnar också för att till exempel islamistiska krav kan smyga sig på under radarn på dem som hon kallar "nyttiga idioter", det vill säga de som inte ser skillnaden mellan mångkultur och att göra avkall på centrala värderingar, även om det sker i all välmening.

Hon tar simhallsturer som exempel och säger att man i Botkyrka kommun föreslagit att erbjuda separata simhallstider för inte bara kvinnor utan också flickor från nio år uppåt.

– Det betyder att man diskriminerar barn från att delta i mixad undervisning i skolan, där barn kan lära känna varann. Att pojkar och flickor lär känna varann som barn minskar mäns våld mot kvinnor. Att separera dem har motsatt effekt, säger Mohammad.

Hon vill stärka tron på att grundpelarna i det jämställda samhället är till allas fördel, också de invandrares som inte vill se kvinnoarbetet demonteras.

Mohammad säger att människor som bytt hemland ibland kan uppvisa en större konservatism än de som bor kvar i det gamla hemlandet, för att attityderna löper risk att frysa fast vid en viss tidpunkt.

– Jag lovar dig, deras släktingar i det gamla hemlandet kan redan vara mycket öppnare och ha utvecklats mycket mer än många som utvandrat och liksom cementerats.

För att motverka det får man inte bli invandringsfientlig eller njugg, utan man ska välkoma människor, det är mycket viktigt, säger hon.

– Om man inte välkomnar människor finns det traditionella grupper som tar över och drar in dem i sitt samfund i stället. Män som har haft makten i sin hierarki hemma känner sig bara mer och mer nedslagna. Om man inte talar om det blir det större och större.

Man måste börja tala om värderingar så fort människor kommer till landet, säger Mohammad.

– Det räcker inte med lektioner om hur man ska betala sina räkningar. Det behövs mycket fördjupande kunskaper för att förstå problematiken bakom brist på jämställdhet, bakom hedersrelaterat våld eller könsstympning.