Dystra utsikter för universitetspersonalen
I dag får akademikerna vid Helsingfors universitet besked om hur omfattande uppsägningarna blir. Forskaren Rigina Ajanki sörjer över att hennes arbetsgemenskap slås sönder.
Hög utbildning garanterar en utkomst i livet, tänkte hon i sin ungdom. Så skrev hon högsta betyg i studentexamen, studerade och jobbade utomlands, och återvände. För sex år sedan disputerade hon för doktorsgraden.
– Det var min plan för att kunna leva mitt liv och försörja mina barn, säger Rigina Ajanki, forskardoktor i finsk-ugriska språk vid Helsingfors universitet och frånskild trebarnsmor.
Fast anställning har Ajanki aldrig haft. Nu återstår ett år av hennes senaste, och sannolikt sista, visstidskontrakt vid HU. Visserligen har hon löfte om ett forskarstipendium efter det, men på sikt är framtiden otrygg.
– Jag måste försörja barnen i tio år till. Om de hör sig för om sina framtidsutsikter kan jag inte rekommendera en akademisk bana utan att varna dem för att de kan bli arbetslösa, säger hon.
I dag får de som undervisar och forskar vid HU besked om hur många som ska sägas upp under våren. Universitetet har varslat om att upp till 1 200 jobb är i fara. Den administrativa personalen har redan fått veta att ungefär 400 inte får plats när förvaltningen klumpas ihop till en enda enhet.
– Min största sorg är att vår arbetsgemenskap slås sönder hur det än går. Hos oss har förvaltning och forskare jobbat sida vid sida, och det har varit jätteviktigt, säger Ajanki.
"Studerandena lider"
Rigina Ajanki är rädd för att både studerande och universitetslärare lider när förvaltningen koncentreras till ett ställe.
– När man ses dagligen kan man be om hjälp på kaffepausen eller när man möts i korridoren. Framöver kommer lärarna att tvingas mejla förvaltningen så snart de inte vet vilken sifferserie de ska skriva in på någon ansökningsblankett. Och vem ska ta hand om studerandena när förvaltningen stryps?
Ajanki berörs inte direkt av dagens uppsägningsbesked eftersom hon är visstidsanställd. Hon räknar med att hennes kortvariga jobb, som avlöst varandra, upphör. Samtidigt vet hon att en del kolleger kan tvingas gå redan i vår, som en direkt följd av regeringens utbildningspolitik och de massiva nedskärningarna.
– Folk orkar inte satsa på jobbet om de ständigt är under hot, rädsla och stress. När en del sägs upp börjar arbetsgemenskapen må dåligt, och den som mår dåligt kan inte koncentrera sig på forskning.
- Helsingfors universitet varslade om uppsägningar förra hösten. Upp till 1 200 av 8 000 jobb är hotade, i princip till 2020, men i praktiken verkställs nedskärningarna redan i år.
- Den administrativa personalstyrkan minskar med omkring 400 årsverken. Hur det går inom undervisning och forskning klarnar i dag.
- Samtidigt, men som en skild process, läggs organisationen om. Antalet fakulteter minskar, studiehelheter läggs om och förvaltningen koncentreras från över femtio enheter till en.
Ajanki uppfattar att regeringen gör universiteten till enbart skolor för högre utbildning medan forskningen lider, och detta med HU-ledningens tysta medgivande.
– De har redan börjat lägga ut forskningen på stiftelserna. Den som forskar på stipendium får hyra ett arbetsrum och går miste om företagshälsovården, och då jobbar de hellre hemma, utanför gemenskapen.
Ingen lojalitet
Ajanki befarar att växelverkan mellan studerande och forskare kommer att minska fastän just sådant kan bära universitetet framåt. I gengäld kan universitetet förstås hyra ut fler rum och spara pengar på det.
– Jag frågar mig själv om jag ska vara med om det här i ett år till, när det ändå inte finns någon framtid här, eller borde jag lämna jobbet och vandra i skogen för inte bli galen?
Ajanki säger att hon kan känna något som helst slags lojalitet mot sin arbetsgivare när det känns som att denna inte bryr sig ett dugg om sin personal.
– Man kunde föreställa sig att rektorn skulle försvara den fristående vetenskapen, men tvärtom är ledningen på regeringens sida. De anstränger sig för att spara flera hundra jobb i förvaltningen. Mest sårande är att det skapar bilden av att vi som jobbar här, inom både förvaltning och forskning, är fisförnäma och småpysslar med strunt.
– De ska fan veta att folk har jobbat stenhårt för att ens få visstidsjobb här, och vi jobbar häcken av oss. Många är riktigt entusiastiska, men det är som om ledningen inte uppskattade det.
Tidigt misstag
Hemma i Rovaniemi tände Rigina Ajankis föräldrar inte på dotterns planer på högre utbildning inom humaniora. De menade att hon skulle ta ett "riktigt" jobb i stället. Men medveten om att hon aldrig hade något egentligt arv att vänta, och i tron att högre utbildning är nyckeln till en tryggad utkomst struntade hon i förmaningarna och började studera enligt eget intresse.
Du kunde ha börjat studera vad som helst. Var det ett misstag att du valde en humanistisk bana?
– Ja, det var det. Jobbet har varit oerhört intressant och givande, men jag kan inte samtidigt både hänge mig åt forskningen och säkerställa att jag har ett annat jobb i bakfickan.
Ändå har Ajanki gjort nästan just det. Hon har sökt till en närvårdarutbildning.
– Men jag vet inte om de vill ha en forskarnörd, om jag duger åt dem. Om jag fick jobb som närvårdare i Rovaniemi kunde barnen få ett eget rum i stället för att vi alla trängs i min hyrestvåa.
Ajanki gjorde en jätteförlust när hon och hennes ex-man sålde sin lägenhet efter skilsmässan.
– Dit gick mina besparingar och nu har jag inte längre råd att spara. Ändå hade jag alltid tänkt vara ekonomiskt oberoende, utan att behöva drömma om en rik man.
Ajankis ex-man är också forskare med doktorsgrad, men han jobbar som vaktmästare på universitetet. Hennes sista chans kunde vara att undervisa finska för invandrare, vilket hon gjort förut.
– Men det görs ju av frivilliga, så ingen behöver anställa proffs.