Vad är det man ska förhandla om?

Det så kallade samhällsfördraget, som snart haft nio liv. Ursprungligen ville statsminister Juha Sipilä (C) förhandla mellan regeringen, arbetsgivarna och facket om ett avtal som skulle sänka kostnaderna för arbete, med målet att puffa konkurrenskraften. Försöken ledde inte till något, och regeringen aviserade i stället sina "tvångslagar", som skulle krympa semestrar, semesterpenning och tillägg via lagtext.

Sedan dess har EK och fackcentralerna fortsatt förhandla om ett alternativ till lagarna. Senast smällde de i dörrarna i december. Då hoppade transportfacket av och EK ville inte förhandla utan dem.

Vad hände precis nu som förändrade läget?

Flera saker. Regeringens lagpaket har stött på svårigheter, och kritik har kommit från de flesta håll i remissrundan. Det har oroat både EK och regeringen, där lagpaketet är rätt obekvämt. Därför har en del ministrar varit aktiva med att puffa på arbetsmarknadsparterna, så att de skulle få fram ett alternativ och alla rädda ansiktet. Särskilt för Sannfinländarna har lagpaketet inneburit ett högt pris och dalande popularitet, men en aktiv minister sägs också vara näringsminister Olli Rehn (C), som puffat på.

Det har också funnits stor press inom centralförbunden. Det som i december såg ut som en sandlådelek, där ingen ville ge efter först, har lugnat sig. Både inom EK och facket finns de som vädjat aktivt för att lägga undan plastspadarna.

Kan det bli ett avtal?

Ja, det är åtminstone sannolikt att förhandlingarna fortsätter. I det här läget vill ingen vara den som sabbar det. Men det finns en annan process som är avgörande, och det är regeringens beställning på mera lokala avtal inom företagen. De spelreglerna ska parterna komma överens om senast i mars och från och med nu är det möjligt att det ena hänger på det andra.

Vilka är förslagen?

I höstas gjordes mycket grundarbete och parterna startar inte från noll. Men FFC har dragit tillbaka sitt erbjudande om nollförhöjningar. Däremot finns ett intresse i FFC att fortsätta diskutera om löneutvecklingen i framtiden ska bestämmas av den privata sektorn. Men vilka de exakta förslagen blir är inte klart nu, eftersom alla börjar med att prova isen. Den här gången kommer alla inblandade troligen att hålla mycket lägre profil om sina förslagslistor än förr, för att inte äventyra förhandlingarna.

Också om det uppstår ett avtal kan det bli försämringar för arbetstagarnas del. Till exempel kan det diskuteras om söckenhelger blir obetalda, om man kan spara in på semesterpenningen eller om arbetstagarna ska stå för en lite större del av arbetslöshetsförsäkringen.

Lönelinjen är oklar, om den ens finns med. Arbetsgivarna vill att lönerna förhandlas branschvis och inte centralt.

Hur bråttom är det?

Regeringen har hävdat att lagpaketet ska ges till riksdagen i februari, och att det är en bakre gräns. Det är det visserligen officiellt, men tidtabellen verkar osannolik.

Ett större inflytande har  den andra viktiga förhandlingen - om att utvidga lokala avtal - med deadline i mars. Att "tvångslagarna" fått så mycket problematisk respons talar för att de inte är klara i februari utan öppnar för mer tid.